Det är som om det vi har upplevt och lagrar följer principen ” först in- sist ut” och än i dag kan jag inspireras av mina allra tidigaste förebilder och höra minnet av deras röster inom mig!

Jag tror att vi tidigare än vi själva är medvetna om det och redan de allra först åren i barndomen, skaffar oss de förebilder som sen ofta får en särskilt stark genomslagskraft i våra liv. Och jag anar att när vi som små barn spetsar våra små nyväckta, sinnen och ser med olika behållning på människor i vår omgivning, då är som mest kapabla att ta emot inspirationen och energierna av det som verkligen är bra för oss och som vi behöver.

Och att det antagligen är det redan då som vi skaffar oss de allra första avgörande referenspunkterna bland de människor som våra små barnkroppar känner sig trygga med och mest sedda av, och från det håll vi får mest kärlek och i vars blick vi kan spegla oss själva. Och här är ju förstås våra föräldrar och de som står oss allra närmast de som påverkar oss mest i både positiv och negativ riktning, och får förstås en direkt betydelse för våra liv och framtiden, då…när vi ännu inte har en susning om vilken betydelse det kommer att få senare.

För mig har det med åren blivit kortare väg fram till minnena av de gamla kära, snälla okomplicerade människorna från min barndomsby och jag kan när jag vill höra deras röster i mig och känna det välbehag som de tidigt gav mig genom att bara finnas och vara till med sina olika personligheter. Och jag längtar ofta tillbaka till den, på många sätt så sorglösa tiden.

Och ju äldre man blir är det som om hjärnan i gott samarbete med hjärtat, låter minnet göra ett selektivt urval bland alla gamla kontakter man haft, där de bästa, klokaste och mest användbara inspiratörerna och vägledarna har stannat kvar med sina igenkännbara energier, går i täten och ibland håller en i handen.

Och kanske har det en viss betydelse att det i barndomen är mindre trångt, och att det då, så att säga, inte hunnit bli så stor “konkurrens” i det där fina minnesarkivet inom oss, och då får ju våra första förebilder större plats och kan blomma ut och ge ett tydligare avtryck i minnets lins.

Men… jag tror verkligen också på att hjärnan som den suveräna inrättning den är, av flera skäl jobbar efter sorteringsprincipen “först in – sist ut” med alla de intryck och den känslomässiga  påverkan vi har samlat på oss under livsresan.

Det har jag också sett så många gånger i mitt jobb i demensvården och blivit så rörd och fascinerad när en patienter ibland fångades av ett starkt positivt minne och då blev oväntat lugna och trygga och som omfamnade av gamla välbekanta energier från sin historia. Och då  var det som de på riktigt tycktes se älskade människor eller djur framför sig som  för länge sen var bortgångna. Och i en sån stund ska man ALDRIG ta sig tolkningsföreträdet av vad som upplevs som verkligt hos en dement person, utan överlåta det till den som är huvudpersonen i en sån här upplevelse och inte bryta den här fina stundens magi genom att uttrycka tvivel på saken!

Jag skulle vilja summera det hela med att påstå att vi nog alla är och blir både förebilder och inspiration och… i vissa avseenden också avskräckande exempel för varandra och det, vare sig vi vill det eller inte och ibland inte vet om det. Och vi bygger varandras minnen och hågkomster av både bra och dåligt. Men hur som helst, så är jag väldigt glad för den inspiration som minnet av mina allra första “idoler” i min omgivning och deras sätt att vara fortfarande ger mig!