Julen är alldeles snart här och vid denna högtid står familjen och den inre cirkelns gemenskap i fokus, det är verkligen underbart. Men i samband med det sätts också allt för ofta, vars och ens civilstånd – det att vara gift och ha barn, det där ni vet… som så många tar för givet och förutsätter att alla har… i öppet focus. Det är som om det förhärskande normativa synsättet på hur man ska leva inklusive alla andra måste gå i linje med majoriteten för att man ska förstå tillvaron och känna igen sig i världen. Och förmodligen handlar som så ofta i olika sammanhang om rädslan för det som avviker och om den trygghet som social förutsägbarhet i det yttre skiktet innebär för många trångsynta egostyrda människor.
En mig mycket älskad närstående får fortfarande i vuxen ålder då och då från lika vuxna människor frågan: ” Har du ingen pojkvän, lever du ensam, varför det?” Ofta visar det sig förutsägbart att personer som ställer såna här ganska personliga frågor visar sig redan innan, ha svaret på den frågan, förstås lurigt nog… eller djävulskt elakt om ni frågar mig.. Och det är som om vissa ibland på ett otäck sätt njuter av att se någon skruva på sig och känna sig trängd och förödmjukad av det som självklart kan uppleva som en känslig och integritetsstörande fråga.
De allra flesta med normal förmåga att läsa andras kroppsspråk och ansiktsmimik tar vanligtvis hänsyn till det. Men det finns människor som så totalt struntar i hur illa de berör en annan person, och som tycks få en kick av att se någon sitta på pottkanten. Och såna personer har inga som helst problem med att gå allt djupare gå in i ifrågan och till och med försöka penetrera och borra sig in i ett “varför” när någon inte har en livspartner eller familj. Och jag tvekar inte att kalla en sån person för elak och med typiska mobbartendenser.
Och när jag ser hur ledsen min mycket närstående blir inför dessa dumma,okänsliga frågor så är jag egentligen inte det minsta intresserad av vad som kan ligga bakom denna brist på empati, och jag är inte heller lockad av att försöka förstå deras otäcka beteenden. Jag ser dem som socialt och känslomässigt outvecklade – emotionella invalider, och fast den pacifist jag innerst är så vill jag faktiskt bara slå såna hjärtlösa individer på käften, för att det är precis vad de själva gör när de klumpar in i det mest privata av en annans liv! Och den här typen av människor är inte sällan de som skapar konflikter och utser mobbingoffer på arbetsplatser. Det finns oroande många av den sorten, OCH de måste punkteras tycker jag!
Jag vill säga att det finns olika sorters ensamhet och den kan faktiskt var självvald! I detta individualistiska samhälle med ständiga rop om mångfald och rätten till att var sitt sanna jag, så måste inte alla ha familj eller barn, alla sätt att leva kan inte dras över samma normativa kam det är inte rätt! Och acceptansen för det borde därför vara betydligt större!
Man bör ha respekt för vars och ens personliga integritet och verkligen se vem man har framför sig innan man tar sig rätten att förhöra medmänniskor om deras personliga liv- och val. För vi är alla olika och man kan genom brist på inkännande och medkänsla såra och göra någon väldigt illa!
Åt var och en rätten att få leva som DEN vill och önskar, oberoende av normativa synsätt och stereotypa förväntningar menar jag! Och åt var och en ansvaret att tala respektive tiga när det passar, och utan att medvetet kränka och klampa in i en annans privata rum!
