Jag vill påstå att dramatikern Strindberg fortfarande en bra bit över ett sekel efter sin bortgång och med tanke på att många fortfarande läser hans böcker och ser hans pjäser, fortfarande är ganska dåligt förstådd och inte särskilt genomskådad i alla sina lager av sitt sätt att vara. Och inte så sällan raljeras det fortfarande ganska onyanserat över honom och en del obefogad skit slängd på sig för att han var “bråkig” och “hatade kvinnor”. Och det kastar tyvärr en del skuggor över hans litterära produktion som är imponerande och ger mycket åt människan att tänka över. Stridbar var han förvisso och han satt nog en ära i att gå på tvären av en del vedertagna åsikter och han var för många provocerande, men han hade faktiskt trots det, en stor del av folkets sympatier.
Och när han vid sin död i maj 1912 och kistan fördes i kortege genom Stockholm, följd av hela 60.000 människor, som hedrade honom genom det, visade det att han faktiskt hade varit uppskattad och omtyckt av “vanligt folk”. Det grupp som Strindberg hade sympati och förståelse för och i sin självbiografiska bok “Tjänstekvinnans son” skriver han om sin uppväxt och den då “lägre” samhällsklass som hans mamma kom i från. Och den uppskattning som kom från det “vanliga folket” tycker jag man kunna säga att Strindberg fick som ett symboliskt “Folkets nobelpris” som en ersättning för det traditionella nobelpris som han enligt mig faktiskt förtjänade, men aldrig fick. Och det förmodligen för att han var alltför annorlunda, utmanande och direkt och det blev för mycket för många en konsekvens som jag tror att han faktiskt förutsåg och kalkylerade med.
August Strindberg var en människa med många strängar på sin lyra och bland en hel del annat så var han också en bra konstnär och målade tavlor som i dag i unika exemplar säljs på auktion till ofattbara summor. Han var onekligen en mycket begåvad författare, en av våra allra bästa och kanske till och med den största. Och han var en lysande stilist och behandlade språket som ingen annan tycker jag. Han var också den spiritualist som bekände en utomjordisk verklighet och hade en andlig livssyn som han ofta har vävt in på ett vackert, eteriskt sätt i sina pjäser och böcker.
Plus, att han ägde en sällsynt begåvning för att kunna se, förstå och använda karaktärer i människor när han skrev sina böcker, och han beskriver också sig själv som det rädda, osäkra och känsliga barn han var och som jag vill påstå att han stod nära hela sitt vuxna liv, men dolde bakom en sannolikt lite tillkämpad hård yta. Och den… kombinationen har förresten väldigt många människor genom tidens gång, både män och kvinnor, klamrat sig fast vid i sina försök att klara av att vara människa
Men han var minst sagt kontroversiell och som bekant heller inte den som höll handen för munnen och tystade sig själv, fast han många gånger hade behövt den självinsikten i sina olika uttryck. Och därför blev han antagligen heller aldrig rumsren i de finare salongerna och något Nobelpris blev aldrig aktuellt för hans del, och heller inte postumt efter hans död, fast flera litteraturkännare i hans samtid såg värdet av hans många och enastående böcker.
Och den fientligheten från kulturelitens finrum gjorde förstås inte Strindberg mindre bitsk mot det etablissemang som nog inte alltid VILLE eller KUNDE förstå hans begåvning. Och kanske… var August Strindberg med sin frispråkighet och intelligens, och inte minst sin klarsyn, ett alltför stort hot för en del trygga, tongivande personer med makt och inflytande i den tidens samhälle.
Han var utöver det också ett “barn av sin tid” och liksom de flesta andra män och många manliga författare, ett typiskt maskulinum för den tiden, så i det avseendet kan man väl knappast påstå att Strindberg stack ut. För det här var merparten av dem män som utan något större motstånd eller vidare skrupler, anslöt sig till den manschauvinism som var en blind och okritisk, förväntad och hängiven lojalitet med sitt eget kön och som helt fräckt gick i bräschen för en dominant och förminskande syn på kvinnor.
Men, och det ska påpekas… med den skillnaden att Strindberg i övrigt utan tvekan var en verkligt tänkande människa som näst intill alltid såg och förstod alla aspekter av människan, livet och det klassamhälle som styrde livsvillkoren för båda könen, på ett klokt och psykologiskt plan. Och han skulle antagligen ha sett hur klasskillnader smyger sig allt starkare i vår tid och nog haft en del att skriva om det.
Men det är inte sällan som Strindberg låter just KVINNAN och den feminina kanalen bli förgrundsgestalten i sina dramer. Och jag tänker bland annat på hans pjäs “ETT DRÖMSPEL” där han låter AGNES, dottern till krigarguden INDRA, gå ner till jorden för att kunna blicka in i människornas liv och när hon med ömsinthet sen sammanfattar sin studie med den klassiska repliken :
” DET ÄR SYND OM MÄNNISKORNA.”
Och det här tror jag var ett konstaterande som kom från djupet av den förmodligen högkänslige, Strindberg själv. En man som jag inte uppfattar som så okänslig och bråkig som han ofta beskrivs, och jag tror inte att han i grunden var en ” kvinnohatare” eller mer manschauvinistisk än medelsnittet män vid den tiden med den bakgrund och den generation och det samhälle han tillhörde. Men han hördes mer och kunde vara allt annat än insmickrande, och jag uppfattar som om han hela livet jobbade på en tillkämpad säkerhet genom att ibland vara uppkäftig mot den allmänna opinionen.
Och vad gäller kvinnosynen, kan man underliggande märka i hans böcker och pjäser de dubbla, motsägelsefulla känslor han verkar ha haft inför bilden av kvinnan och som visar sig återkommande. Dels bilden av henne som den upphöjda, beundrade och oskuldsfulla varelsen. OCH samtidigt schablonen av den lättsinniga, luriga kvinnan som med sin erotiska dragningskraft manipulerade, styrde och dominerade mannen.
Och bakom den uppfattningen tror jag att det hos den sannolikt superkänsliga, i botten antagligen lite blyga osäkra Strindberg, låg en stark bindning och en stor kärlek till sin mamma som gick bort när han var barn. Kanske var det därför som den idealiserade bilden av mamman som den goda, obefläckade och felfria kvinnan blev det konserverade madonnaideal, den heliga bild som kom att stå i vägen för de kvinnor som sen kom i hans väg under livets gång och som komplicerade hans relationer.
Strindberg verkar ha varit en komplex och komplicerad person och jag tycker det är uppenbart att det fanns något väsentligt på djupet av honom som motsäger det ” kvinnohat” som så ofta tillskrivs honom. För jag kan, mellan alla hans skrivna rader tycka mig ana och förstå att han egentligen…och bakom sin jargong, faktiskt älskade och beundrade kvinnan som den stadiga, pålitliga och ömsint kärleksfulla!
Och trots att han ibland framstod som hård och ibland på gränsen till okänslig, verkade han fullständigt gå sönder när hans relationer inte funkade och kärleken kollapsade och när kvinnan inte längre fanns vid hans sida, det visade sig särskilt efter uppbrottet med Harriet Bosse. Och jag misstänker att han livet igenom stred mot ett självförakt, över det som för honom kanske var som ett trygghetsberoende av kvinnan. Som han inför sig själv skämdes för och i känslomässig affekt så orättvist ibland verkade projicera på hela det feminina könet som en enda homogen grupp, och genom det förstås lät… sig missförstås.
