Jag minns att jag hade jobbat hela dagen och var ledig dagen efter. Såg fram emot att få sitta i lugn och ro alldeles ensam hemma och bara skriva.
Vid den här tiden var jag ännu inte särskilt väl orienterad i den mediala världen och rörde mig inte med de ord eller begrepp som hör dit, använde inte det språket.
Men att andevärlden fanns där det hade jag förstått sen tidiga tonåren och närheten till den andliga verkligheten den hade jag med mig från början.
Jag var 37 år och mitt upp i den fas i livet då barn och familj och förstås jobbet, upptog det mesta av min tid och mina energier. Men lusten till skrivandet var obetvinglig… och jag kan nu många år senare se när jag hittar mina gamla dikter och annat som jag skrivit, att det var just den vägen som mitt andliga medvetande tog för att öppna upp mig och väcka mig via mina sinnen, då när de var som mest öppna och mottagliga i min skrivarprocess.
Här om dagen hittade jag den här texten som jag för 27 år sedan fick till mig via den här så typiska andliga kanalen, den som jag då inte alltid kunde skilja från den vanliga inspiration som ofta kom utanför mig själv, men som jag så småningom lärde mig känna igen som den som talade till mig inifrån, på ett särskilt sätt och ofta klar och färdig i sitt sammanhang. Det intressanta är att jag då inte annars, och aldrig tidigare hade skrivit något liknande med det här innehållet…Och jag minns att jag blev förvånad men att jag konstigt nog släppte den känslan nästan direkt och bara accepterade att det var så.
I dag förstår jag varje ord och mening och jag kan tydligt se vad texten då förespeglade. Den visade förmodligen på den andliga / mediala öppning som jag snart skulle stå inför, och jag tycker att dikten är så vacker. Jag vill dela med mig av den för att visa på att den andliga utvecklingen inom oss, om vi öppnar upp för den, arbetar under olika perioder på olika sätt och olika djupt. Det där kan man ibland se så tydligt när man tittar i backspegeln på sin egen livsväg.
Var sak har sin tid, och det man inte förstår DÅ, det blir klart, tydligt och fullt förståeligt först när det är dags och när man är mogen och redo. Här nedan kan ni läsa de fina orden jag fick till mig för nu länge sen.
Stor tacksamhet för det…!
PÅNYTTFÖDD
Ur dessa, dina skimrande djup föddes jag på nytt. Väcktes varsamt till en aldrig anad klarhet.
Av ditt vackra, runda huvuds strålande aura belystes mina första tvekande steg ut ur den tunnel,
där ljuset bara var ett skal.
I dessa dina ymnigt flödande vishetskällor lät du mig välvilligt renas. Pånyttfödd, besjälad av den insikt
vars djupa, helande kraft gav mig modet att med öppna ögon förenas med verklighetens
ständiga vågrörelse.
