Påsken närmar sig, världen skakar av oro och jag har många tankar som inte oväntat spretar åt olika håll… Och min levande dynamiska tro på en kärleksfull Gud som finns i varje blomma och vart väsens andetag, den tål och tillåter i mig både tvivel och ifrågasättande, och jag ställer mig den fråga som jag att tror många ställer sig just nu:
VARFÖR ingriper inte en allsmäktig Gud och stoppar kriget och alla hemska lidanden i Ukraina och andra pågående krig i världen? För det är ju SÅ HEMSKT och MENINGSLÖST och MOT all goda syften! Det är inte rimligt eller rätt, det skoningslöst… höga pris som mänskligheten och så många oskyldiga människor, djur och naturen får betala, kollektivt… för vad vissa ondskefulla, samvetslösa människor gör, har gjort och fortsätter göra under krigstillstånd? Och jag undrar och har alltid undrat, VARFÖR det är så ? För det här är ju från vår jordiska synvinkel INTE rättvist att vi ska vara med och dela på den etiska fakturan…?
Men jag tänker och fiskar vidare efter möjliga förklaringar och tendenser till logik men ser inte ens röken av något sånt…Kan det möjligen, handla om en gemensam bakläxa som vi människor dragits med genom många liv och samhällen, som vi MÅSTE tampas med till vi förstår innebörden och lär oss den på riktigt? Men var… går då den gräns för lidande och plågor, där den goda, allsmäktiga handen ingriper och TYSTAR vapenmaktens hemska skrammel och smällar och stoppar krig, död och mänskliga tragedier när vi inte själva förmår?
Och jag ber så knogarna vitnar… snälla Gud ingrip och gör det NU för det här är en ondska som för det Ukrainska folket, alla inblandade och många andra i samma situation, är helvetet på jorden!
Det entydiga svaret på det här har hittills uteblivit för mig, men jag anar att “huvudkontoret” för det som främjar vårt Högsta och Bästa på sitt mer beslöjade vis, ändå försöker ge oss, ganska vilsekomna människobarn, en hint som en slags förklaring. Och kanske då säger att:
Det är NI människor som faktiskt har ansvaret och mandatet, och har fått friheten att själva skapa er värld och förvalta den, vårda era samhällsklimat, hålla fred och respektera varandra! Och den möjligheten har ni varje dag på nytt igen! Och de redskap ni är tilldelade och ska använda, är ert fulla förstånd, era osjälviska tankar och era inkännande, kärleksfulla hjärtan, i syfte för helhetens bästa !
Jag tänker att vi kan konstatera att mänskligheten, trots sin progress på så många andra områden, har misslyckats med det här uppdraget nära nog… kapitalt så här långt. Och uppenbarligen missat målet med att nå en KONSENSUS i den här visionen! Fast nog merparten av mänskligheten jobbar för det, och många av oss i det tysta!
Och jag kom då att tänka på den här textraden ur Evert Taubes fina visa ” Här är den sköna sommaren” från 1947 :
” Det är krig och politik som har fördärvat vår jord.”
Till det, skulle jag själv vilja lägga några andra tunga faktorer som står i förhållande till varandra, och där vi människor med en del farliga tongivande världsledare i täten, har felat betänkligt, nämligen genom:
FATTIGDOM och FELFÖRDELNINGAR, MAKTHUNGER, GIRIGHET OCH RELIGION ( hur vi har tolkat religioner och sen praktiserat den.)
Mot den här bakgrunden hamnar jag lite oväntat där nånstans långt bak i tidens ström, och bland minnen från tidiga åren i småskolan i mitt Målilla. och framför mig ser jag i färg vår lilla fina skola i ljuset av en vacker vårdag. Där inne sitter jag och mina klasskamrater och vid katedern står vår lärarinna som berättar ur skatten av bibliska berättelser.
Hon visar färgrika planscher med scener, ur en för ett barn, ofattbar dramatisk historia som väckte starka känslor i mig. Och allra sorgligast blev det när vi fick se Jesus på korset, det gjorde ont i mig. Känslan av beundran och den där värmen i hjärtat när han i berättelserna med ett enormt mod och aldrig utan civilkurage, försvarade och skyddade dom svaga och utsatta och alltid stod på deras sida, jag älskade det och fick rysningar på min lilla arm under den blå koftan som mamma hade stickat åt mig.
Det här stärkte mig och hjälpte mig att inte tappa tron på det goda, och en av mina första förebilder blev han, människosonen Jesus. Och jag hoppades av olika anledningar att han “snart” skulle dyka upp igen på den här jorden, för jag såg på både nära håll i mitt hem och ute i samhället där vi bodde, att det fanns många, angelägna räddningsuppdrag som väntade och kallade på honom…
Och så det där undret… när han genom uppståndelsen gick från död till liv, det var så mäktigt och stort för mig, och jag tror att den berättelsen där och då i småskolan, tände mitt hopp om att döden inte ÄR den definitiva separationen, den som jag tidigt tyckte var så oerhört sorglig och oöverkomligt… tröstlös. Och lika morgontrött som alltid, men storögd och med vidöppna öron, satt jag där i min bänk i skolan ganska långt bak och förundrades. Och det där att “grunna” över stort som smått det har jag sen fortsatt med.
Jag älskade särskilt min första skoltid, den trygga morgonbönen, dom gamla fina psalmerna som följde årstiderna, och det välbekanta knarret när “fröken” började trampa och spela på orgeln och när tonerna fyllde skolsalen. Och så solen som oftast glad och pigg steg upp i öster och spred sitt guld över skyn, och som omfamnade skolgården där utanför där alla roliga lekar liksom alltid fanns där…oberoende av väder och årstid och väntade på att bli genom – lekta och tagna i anspråk! En underbar tid i livet som blev en bra grundplatta av trygghet i mig.
För mig är det här kära minnen som gav mig en viss riktning i livet. Och jag kommer nog aldrig att sluta att fundera och ifrågasätta, för DET ingår i en levande och dynamisk tro på en högre kraft. Och på så mycket annat i livet, precis som jag tycker att varje varje tro på något vad det än handlar om, ska tillåtas utrymme för att få vara.
