Nu kan jag se vad vad pandemin och andra skarpa lägen i världen har gjort med mig och jag kan säga att jag är tacksam för påfyllningar av det jag redan hade i mig. Och nu ser jag faktiskt livets mening som i guldskrift framför mig

Minnen med särskilda stämningar och mycket känslor visar sig gång efter gång ha ett imponerande överlevnadsvärde och tycks kunna forcera varje lager av glömska och undanträngning i en människa. Och det där finner jag mäktigt…! För minnen har, som de kraftfulla BUDBÄRARE de är, ett ÄRENDE  och särskilt när de återkommande försöker nå fram till oss. Och jag tror att de gör det inte bara för vars och ens bästa, utan förstås och i det större perspektivet, för världens bästa.

Jag har ganska klara minnen av hur jag redan som liten i världen kunde känna att mina känslor, den emotionella utrustning som jag då inte hade ord för, än mindre ett namn, var nåt större än jag själv, allt för stort…Ungefär som ett par, tre nummer för stora skor som varken fötter eller huvet kan navigera sig fram med, för det blir blir helt enkelt övermäktigt. Och att det här i sin kraft och framfart var SÅ mycket större än jag själv, tog liksom över och styrde mig dit i mig själv… där jag inte alltid ville vara. 

För i vissa lägen var jag verkligen för liten och inte alls “simkunnig” nog för att klara mig upp till ytan så att jag kunde rädda mig upp ur de djup av sorg och vemod över så mycket som jag såg hörde, eller upplevde själv och som jag sögs rakt in i, och där jag inte sällan hamnade. Och då blev jag på barnets vis så rädd och maktlös.

Och det ska sägas… att på femtiotalet när jag växte upp hade ännu inte vuxenvärldens medvetande om små barns olikheter vad gällde känslighet, och behovet av att bli sedd och verkligen lyssnad på, ännu inte nått fullt ut bland merparten av föräldrar. Jag hade ändå turen att ha en mamma som var mycket… och för den tiden nog ovanligt öppen och känslokompetent , vilket gjorde att jag tidigt förstod att det var okej och inget konstigt alls att känna och visa olika känslouttryck, och det gick helt i linje med min personlighet. Men det skulle sen visa sig att mamma inte hade den tid för mig som hon ville och som jag hade behövt, eftersom hon var “förbokad” snudd på heltid… av min far som ansåg att han hade ett odiskutabelt företräde till hennes tid och uppmärksamhet. 

Det där var förstås ganska svårsmält för en liten flicka som jag som inte hade syskon och som älskade min mamma och alltid ville vara i hennes närhet. Men alla barn lever ju av en välgrundad anledning i ett beroende till sina föräldrar och måste kunna lita till det,  och får med det också acceptera hur det än ser ut i hemmet. Och blir förunderligt så anpassbara, ibland för anpassbara…. och jag var inget undantag. Men för att återgå till det där med lättheten till känslor, så var en tuff barndom en riktigt bra intensivutbildning för mig, där jag sannerligen blev superlyhörd för allt som mina föräldrar visade eller inte uttryckte av känslor, och såg det också i omgivningen. En egenskap som skapade spänningar och oro då, men som senare i livet och på lite avstånd avdramatiserades och övergick sen i en bra tillgång att ha, inte minst i ett vårdjobb.  

Och vad jag mer och mer har märkt är att incitamentet i mig, själva grundplattan och därifrån mina känsloreaktioner tar form och blir till ett uttryck, den har hittills inte tappat sin spänst och brister inte i motivation. För jag går igång och blir minst…lika engagerad som när jag var yngre! Och det som är intressant, men kanske inte så konstigt egentligen, är att jag efter pandemins framfart hittills och efter en hel del isolering, blivit så extra känslosam i olika situationer och särskilt när jag nu träffar människor igen. Och det är så underbart tycker jag!

Och det må låta klyschigt… men nu mår jag bättre än nånsin av att få dela ut vänligheter och uppskattning! Och det känns så angeläget för mig att vara snäll, hjälpsam och hygglig när jag möter andra i den vardag som nu sakta men säkert börjar tinas upp från pandemins hårda, men nödvändiga grepp! För nu vill jag så hjärtans – gärna ta vara på min stund på jorden och göra nåt vettigt av den, och jag VILL att det också ska spilla över på andra! Och jag märker att jag blir “så till mig” i möten med människor, så innerligt glad för det var sååå… länge sen ! Och jag tror banne mig inte att jag har haft så starka känslor sen jag fick mina barn eller sen jag själv var barn! 

Och fördelen med att bli äldre är att jag nu känner mig mer trygg i mig själv och blir inte längre rädd för mina känslostormar hur starka de än kan vara! Jag njuter av mitt känsloregister, använder det ofta och gärna i sin helhet och tämligen oinskränkt… Och jag är stolt, glad och väldigt tacksam för de påfyllningar och “uppdateringar” som pandemins påminnelser om livets allvar och ändligheten har givit mig och många andra! Och som i GULDSKRIFT ser jag nu när läget lyckligtvis är annorlunda, och när vi mer fritt kan komma ut och träffa människor igen : 

MENINGEN MED LIVET! Och det jag ser och nu förstår på riktigt är att ” LIVETS MENING ÄR KÄRLEK MELLAN MÄNNISKOR.”  Det budskap som jag för ett antal år sen ” fick till mig” som em färdig mening när jag höll på att skriva en dikt till ett särskilt tillfälle och då kastade ut frågan i det blå.