Lycka visar sig, och säkert av en anledning, under dyrbara och korta, men intensiva stunder i livet och jag tror att varaktig harmoni och balans är det mest angelägna att sträva efter

Den som tror att ren och ogrumlad, varaktig LYCKA är meningen med livet riskerar att bli grymt besviken, i den frågan är jag tämligen osentimental. Och den slutsatsen drar jag inte för att jag är speciellt pessimistisk, utan för att jag efter ett nu 67 – årigt liv och en hel del erfarenheter och funderingar, är realistisk nog att påstå att det sannolikt inte är menat att vi ska jaga lyckan och eftersträva den som vore den mest åtråvärda sinnestillståndet i själva Varandet.   

För vore det så skulle vi antagligen, över tid bli både bortskämda och blaserade och inte kunna uppskatta alla nyanser av välbehagskänslor och feel – good energier som alla är mer varaktiga, fantastiska förstadier till den där euforiska lyckokänslan, som ibland kan vara så stark att den förmodligen vore omöjlig att vara i allt för länge, utan att bli utmattad.  

Nej jag tror att lyckoruset är nära nog ett heligt rus som vi får i de doser som det är menat just då när det händer, och att den euforin infinner sig vid de tillfällen i livet då vi står Altet och det Högsta Bästa närmast. Som när vi är mitt i en förälskelse, när vi fått barn eller står till bredden av tacksamhet över något stort och positivt omvälvande i livet. Och skulle vi, tänker jag… gå omkring konstant lyckliga så skulle det förmodligen gå inflation, en betydande värdeminskning… i den upplevelsen.  

Och mycket tyder att det är HARMONI och BALANS som vi ska söka för att kunna jobba bäst med oss själva och för att fullgöra vår livsuppgift. Det är förvisso inte alltid enkelt att hitta de sinnestillstånden heller, men det SKA inte vara lätt tänker jag. Det ska vara ett jobb som man känner att man gjort och lyckats med när man börjar känna att sånt som förut tyngt en och verkat oöverkomligt, har lättat och när saker fått sina rätta proportioner och då ljuset äntligen visar sig i tunneln…!  

Och jobbar man hängivet med att se och acceptera tillvaron som det där mångfärgade “lapptäcket” där också mörka mönster visar sig, då får med tiden närmare till skratt, självdistans och glädje och man blir…absolut mer tacksam! Och till den som FASTNAT i ett missnöje över att inte kunna vara glad eller “lycklig”, och som klagar på ensamhet och tycker överdrivet synd om sig själv, så brukar jag tipsa om det oslagbara universalmedel som det faktiskt är att gå utanför sig själv och den egna problematiken!  Att BRY sig mer, investera ett engagemang och att osjälviskt göra något för någon annan människa eller ett djur! Men… att inte direkt förvänta sig något tillbaka eller att orubbligt tro att positiva effekter alltid är en quick fix som visar sig på det sätt som man själv tänker sig!

För jag tror att det är nära nog omöjligt att bli vare sig riktigt harmonisk eller nå balans  mellan kroppen – känslor – och psyket, och att lyckan blir för romantiserad och lite överskattad, om man inte kan gå utanför sig själv och sina egna behov och intressera sig för någon annans tankar och känslor! För vi… är inte skapade för att vara bara oss själva närmast, det strider med all rätt… mot naturens avsikter!