Medicinsk forskning visar att vi kommer att bli allt äldre och att modern teknik kan gå in på cellnivå och bota dödliga sjukdomar, men vill vi praktisera det här och vill vi verkligen bli “hur gamla som helst”…?

En nästan galopperande och förstås värd all beundran, högteknologisk utveckling, som tycks vara på väg mot målet att rasa alla begränsningar och lyfta alla eventuella tak som utgör ett hinder, har nu nått dit att vi människor inom en närbelägen framtid sannolikt kommer att leva betydligt längre än vi gör nu.

Forskare vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg menar att det egentligen inte finns någon naturlig gräns för hur gammal en människa kan bli, och att risken att dö faktiskt planar ut vid 105 – 110 års ålder. Och en och annan i samma bransch har sagt att det för kommande generationer finns anade… möjligheter att faktiskt  “kunna bli hur gamla som helst.”

Och det, eftersom den medicinska forskningen nu har kommit så långt att man ser det fullt möjligt att kunna gå in på cellnivå för att kunna ändra förutsättningarna för bibehållen hälsa, och genom det hindra att en allvarlig dödlig sjukdom utvecklas i en människa. 

För mig är det här svårsmälta tankar som jag nog behöver tugga igenom bra… många gånger innan jag kan svälja och fatta. För det handlar om både djupt existentiella funderingar och stora etiska frågetecken, och om rent SVINDLANDE, närmast ofattbara perspektiv på vad som ÄR, och ska kunna VARA, möjligt för människan att verkställa..! Och för mig HÖGELIGEN… om den frågan OM människan verkligen SKA ha mandatet att kunna börja peta i livets framfart och i någons fysik… på det här FÖR människan genomgripande sättet…? 

 Och den centrala frågan som infinner sig i mig, är ju den om vi verkligen VILL… leva så här länge, även om vi får fler friska år!  Sen kan jag inte komma förbi tanken på vad den här befolkningsökningen, som det ju skulle bli, realistiskt sett… skulle kunna innebära för belastningen på olika samhällssystem som till exempel sjukvård, elektricitet, vatten – och avlopp, mat och andra försörjningssystem.

För det vore ju historiens fetaste paradox om vi  i västvärlden genom en betydligt längre livslängd skulle FJÄRMA oss vårt I – lands välstånd och på sikt NÄRMA oss en del U – landsproblematik som just svält, vattenbrist och brist på bostäder och bidra till en ökning av den tragiken!…Och om vi i ett längre framtidsperspektiv genom viss medicinsk genetisk manipulering på cellnivå, når det läskiga science – fiktion – läge när vi i princip… kan leva hur länge som helst.  

Ska vi då när vi närmat oss gränsen för ett mänskligt övermod och har mixtrat med – och till och med stoppat… vår naturliga “utfart” livets ändlighet, också sätta stopp, eller reglera “infarten” av nyfödda människor, för att inte riskera att ställa världen inför ett antagligen, aldrig förut skådat överbefolkningsproblem med  tillhörande svält…?

Då tycker jag det vore bra mer etiskt riktigt att i första hand inrikta de här eventuella manipuleringarna av liv och hälsa, på just de fattiga ländernas befolkning med så sorgligt låg medellivslängd och många svåra obotliga sjukdomar och förstärka deras livsbetingelser i allt övrigt. För någon gång måste väl ändå vara deras tur tänker jag!

Det ÄR verkligen fantastiskt med vad teknologins – och forskningens framsteg gör för olika områden i världen. Men jag tycker att det ska finnas en en etisk – moralisk kompass som ska alltid ska vara distinkt och kunna bromsa de genombrott som riskerar att ingripa i det mänskliga livet så att det i det stora perspektivet, riskerar skada mer än det faktiskt är syftat att hjälpa och förbättra. 

Så jag säger JA till att högteknologin och läkarvetenskapen ingriper på just cellnivå och avprogrammerar sjukdomar som påverkar i första hand vår livskvalitet, och som kan ge oss rimligt… långa liv, för jag tror att vi genom vetskapen om livet flykt och ändlighet blir mer rädda om de dagar vi har kvar och om varandra.

Samtidigt som jag tror att OM och NÄR… jag själv står där en gång  framför Sankte Per eller nån annan som har makten i sina händer, och skulle få frågan om jag möjligen skulle vilja utnyttja typ… “ångerrätten.” Och då faktiskt kunna ta mig tillbaka till det jordiska på direkten,  för att fortsätta, bra länge till… från där det hela slutade. Så tror jag att jag skulle tacka JA och banne mig både niga, bocka och ta av mig mössan om jag händelsevis skulle ha en sån på mig hihi.. för livet är mig kärt! Men då vill jag förstås ha mina nära och kära omkring mig, men det är väl kanske att begära för mycket…?