I ett på riktigt jämställt samhälle finns det inte längre plats för, eller behov av, det som enligt det gamla eftersläpande patriarkala samhället, kännetecknar “en riktig man”. För när kvinnors rätt blir densamma som männens och när förväntningar på kvinnor utgår från vad en kvinna faktiskt kan, vill och är fri att göra, så är de heller inte längre fast i beroendet av “en stark man.”
En nära nog cementerad bild som av gammal ohejdad o- vana… bekräftar mannen som alltid och sen urminnes, överlägsen och typ oslagbar i jämförelse med vad som traditionellt betraktas som typiskt kvinnliga egenskaper och förutsättningar.
Men i ett, på riktigt, gott och jämställt samhälle finns det inte längre någon marknad för en “överlägsen” karl som inte är mogen och stark nog att släppa fram sin kvinnas fulla mänskliga potential, den gamla fåniga illaluktande konserverade könsstereotypen har inte längre en chans… för den är numera fullständigt överflödig !
Och BARA då kan också männen släppa ner axlarna och rasera testosteronfasaden för den har då förlorat sin uppblåsta och inbillade “magi”…
Vad definierar då nu år 2021 en, som vi säger på småländska, “en redi karl”, en riktig man…? Och vad har jämställdhetsarbetet gjort för att uppnå en sund och positiv innebörd av den här definitionen? Och vad har hänt med synen på den ganska oreflekterade, glorifierade och väldigt överskattade styrkan och beskyddarkraften hos det maskulina släktet, som vore det fortfarande en kvinnas “räddning” …? Och FINNS det verkligen fortfarande kvinnor som, ursäkta mig… tänder på det mansidealet och ännu är beredda att leva upp till rollen som lite klädsamt “svagare” och i behov av en “riktig man.”?
En hel del har onekligen hänt på det yttre planet, genom reformer och rena lagändringar som fokuserar på till exempel papparollen och på uppenbara orättvisor som länge varit tydliga mellan könen. Men mycket återstår när det gäller att förändra genustänket i sitt viktiga fundament och med det att få män modiga och trygga nog att våga bli mer av hela, balanserade människor utan stöd av fånig machokultur och manschauvinism.
Och så handlar ju, som sagt, det i grunden om något så enkelt som efterfrågan och tillgång. För vi kvinnor får, mer än vi nog själva är medvetna om, de män vill ha…. genom att vara mer eller mindre tydliga med vad vi önskar och uppskattar, och med det vi accepterar eller förkastar.
Och i det här ligger en supermöjlighet för både kvinnor och män om vi är kloka och spelar våra kort väl! För INGEN kvinna eller man ska någonsin känna sig nöjd med att välja en partner som inte motsvar ens egna önskningar och värderingar…!
Men det finns en punkt i själva åtgärdspaketet, och som lyftes fram i #metoo, och det är vetskapen om att ingen STRID i den här världen kan någonsin med framgång föra könen närmare varandra fram till likavärde, samma fri-och -rättigheter eller ömsesidig respekt!
Den bästa vägen ser jag vara den att i första hand se varandra som MÄNNISKOR oberoende av det som faktiskt rent anatomiskt och fysiologiskt åtskiljer oss som könsvarelser. Och det är inte genom att knyta nävar och angripa som vi stärker kvinnorollen utan genom att, också som kvinnor tala till männen som deras jämbördiga och genom att symboliskt sträcka ut handen och inbjuda till kloka öppna samtal!
Och kanske ska vi kvinnor också våga tänka till kring vad vi själva av gammal vana och inbillad trygghet ibland okejat och allt för länge accepterat som överskattade manliga egenskaper där vi trott att det naturligt ligger en visst klädsamt överlägsenhet, feldefinierad som styrka.
Så nu är det väl äntligen dags att i spåren av #METO – kampanjen kräva en annan vedertagen betydelse av “en riktig man” och ge männen rätten att vara kompletta människor inklusive allt det vi själva vill vara. Och fortsätta sätta upp handen inför förtryck och förminskningar av kvinnor ( och av minoriteten som är män)
Och lyfta fram attraktionsvärdet i en RIKTIG MAN som vågar vara mjuk och sårbar och känslig men också bestämd och tydlig på samma sätt som en kvinna.
För om vi kan spegla oss i varandra oberoende av kön och finner det naturligt, så blir vi tryggare och mindre konfliktbenägna och många män känner då, tror jag inte behovet av att visa sin manliga styrka genom otäckt kvinnoförakt och kanske ibland ren avundsjuka mot kvinnans närhet till de mjukhet och känslor.
Så mitt hopp står till den nya mansrollen där alla män vågar släppa övermännisko – mansidealet och kan var människor med allt vad det innebär!
Och i det jobbtåget kan vi kvinnor med fördel gå före och våga visa våra önskningar och var tydliga i vår uppskattning av det på riktigt, jämställde mansidealet!
Hej Tess! Tack för du läst och kommenterar! Mitt uttryck om “knutna nävar” i kampen om kvinnors lika rätt utesluter på intet sätt vreden som en av de kraftfulla känslor som måste till i allt väsentligt förändringsarbete, för det är viktigt.Men min poäng var att reagera mot den strid som ensam, hård och kategorisk aktör i de allra flesta blir kontraproduktiv och bara skapar nya låsningar och konfliktspiraler- Kram till dig!