Ännu ett inlägg skapat och publicerat av mig, Ann Danell.
Jag vill påstå, att vissa saker ser man bäst på avstånd och med bästa klarhet och riktig skärpa, om man går en bit utanför sig själv. För det befrämjar en bra och sund självdistans där man lättare kan se hur man själv agerar i det dagliga sociala spelet mellan oss alla.
Och jag kan tycka att vi i det befinner oss som i ständiga och återkommande castings inför varandra för att ofta okejas i vår längtan efter att känna att vi spelar rätt och väl. Och för att få bekräftelse på att vi agerar med den omsorg som vi ibland TROR att vi förväntas göra där på tillvarons stora utlämnande scen. Den plats som aldrig är tom och där den ena föreställningen efter den andra avbyter varandra.
Det är alls inte ovanligt att vi bygger oss en PERSONA där vi sammanfogar egna idealbilder med de krav att VARA som vi subjektivt upplever att vi måste nå upp till. Och det hela kan blir minst sagt konstigt, när vi då nedgraderar oss själva till att bli typ, en “beställningsprodukt” som vi egentligen känner oss främmande för…!
Det här är starka krafter som med lätthet kan vinna mark i den som särskilt vill vara “till lags” och som längtar efter bekräftelse, bara vill duga och smälta in. Och det kan egentligen få vem som helst att inleda en notorisk otrogenhet mot sitt rätta SJÄLV. Det händer hela tiden där ute i den stora världen. Och jag har förresten själv, i unga dar varit en PERSONA – byggare som gjorde många rollprövningar för att bli sedd och bekräftad, innan jag faktiskt hittade rätt och kunde stå stadigt i mig själv.
Att svika sig själv är ett tragiskt och allvarligt brott tycker jag, för det är att begå våld mot det allra heligaste, som i min värld är det unika liv sprunget ur en gudomlig gnista som man tilldelats. Och kanske borde vi tidigt i livet ingå som ett slags symboliskt äktenskap med vårt autentiska sanna JAG, där vi lovar oss själva – vårt unika ID, en livslång trohet.
En symbolisk ritual som kanske skulle stärka hemhörigheten i oss själva, bli mer nöjda med den och vårda det fina värdet i oss. Och med det skydda oss från tröttsamma, energislukande PERSONBYGGEN som kan få oss att bryta det trohetslöftet. Om vi nu inte har skådespeleriet som yrke…hihi! Och vet ni… det och regissör var faktiskt mitt drömyrke i ungdomen. Men det får bli i nästa liv!
