Ett inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Vi är många som utgör den, skulle jag tro, närmast gigantiska tillhörighet av människor som har svårt att uppskatta sin egen person efter verklig förtjänst, det som utöver allt annat är det fundamentala och i den djupaste grunden oantastliga, fulla människovärdet och den villkorslösa kärleken till sig själv.
Och verkar vara oroande många som mer sällan ser det naturliga i att kunna älska sitt SJÄLV. För det tycks stå som några egenproducerade hinder just där vid det självet. och jag kan tänka mig att det vid det här laget egentligen är helt…uttröttat och rimligen borde har kroknat för länge sen. Men står oftast plikttroget kvar så länge det matas av det självhat som många trasiga människor producerar.
Och det, hur läget än ser ut och oberoende av det man verkligen gör eller inte presterar. Och utifrån allt det där andra som vi ibland av födsel och ohejdad vana, och med alldeles för lite sund eftertanke, ser som nödvändiga kvalifikationer för att kunna duga inför sig själv och andra.
Och jag kan för egen del bli rent ut sagt… förbannad på mig själv för att jag överhuvudtaget reflekterar över det här som i förhållande till så mycket annat och betydligt viktigare i en orolig, problematisk värld, framstår som ett verkligt praktexempel på lyxproblem.
Men kan inte låta bli att snudda vid den lite sorgliga tanken på hur många av typen – i olika grader självföraktande människor, som kanske om dom tyckte lite bättre om sig själva, på ett naturligt och självklart sätt skulle kunna uppvärdera sig själva, och då må så mycket bättre! Och dessutom fullt ut våga bidrag till ett i det stora hela, bättre värld. Om dom inte förminskade sig själva och sina förmågor och med mer självtillit kunde släppa fritt allt sitt bästa till förmån för sig själv och andra!
Men varför är det då så till synes lätt att vara som “otrogen” mot sig själv och vända ryggen till ett så i grunden, starkt kommunicerande behov av kärlek och omsorg ?
Ja, den frågan den är relevant att ställa. Och reser man det frågetecknet och ser till att det står där stadigt för sina ögon och verkligen begrundar det, så kan det ibland bli början på svaret. Och då kan i bästa fall en process av självreflektion vara i gång och en del stärkande insikter närma sig som kan bli rent förlösande. Och det kan i någon bli en nödvändig början till någon form av kvalitativ förståelse som kan beröra där den verkligen ska beröra.
Och jag tror faktiskt att det fortfarande lever kvar en numera lite trött och nödvändigt omvärderad social faktor, som i vår historia har haft en stor inverkan på människor. Och det är den gamla kyrkans då styrande moraliska pekpinne som förväntade sig lydnad av det rättlevande folket och ville fostra till att inte “förhäva sig, inte göra sig märkvärdig, finare eller bättre” än någon annan, för det betraktades som direkt ogudaktigt och själviskt. Och det var för många förstås skrämmande och skapade nog av rädsla en del blind, förväntad lydnad bland folket.
Men jag tror för min del inte att Gud har något emot att vi också hedrar vår egen givna skapelse med kärlek, aktning och respekt och säkert blir glad över det. Och det kan bekräftas i det gamla välkända budordet:
“Älska din nästa så som dig själv.”
Och inget tyder i det på att man då skulle förhäva sig och göra sig finare eller bättre än någon annan.
