Jag har alltid tyckt att det är bra och för sinnesron nödvändigt att ta hand om och bidra till, att upplösa gamla mellanmänskliga surdegar av konflikter och missförstånd och helst lysa förståelse, fred och försoning över dom inblandade medan det ännu är möjligt!

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.

PRO BONO är latin och betyder översatt: FÖR DET GODA . Och det väljer jag som en överskrift till mitt blogginlägg i dag eftersom jag tycker det har en hemhörighet inom dagens ämne.

Det är som om vi människor ibland och i bästa fall tillfälligt, regredierar och liksom går bakåt i vår utveckling, och då tappar greppet om det sunda förnuftet och låter oss besegras av tjurig stolthet och en lurig prestige. Och särskilt när vi kommer i konflikt och på kant med varandra och rör vid de såriga ytor och känsliga akilleshälar som vi förstås alla har. För då kan det hända att vi som skydd och försvar  blockerar oss för tänkbara öppna, raka samtal som skulle kunna reda ut saker och ting och med det föra oss till ömsesidig förståelse och respekt.

Och jag tror, att det ofta är den där gamla vanliga rädslan för att visa sig “svag” som ligger bakom när en del människor ibland tvekar eller helt avstår, från att ta initiativ till att reda ut ett missförstånd eller kategoriskt, vägrar försöka bryta en tjurigt växande ovänskap, för alla parters bästa. Och jag tänker att det är med missförstånd, konflikter och tendenser till ovänskap som med fläckar, man måste ta dom med en gång – direkt! Annars så fastnar dom gärna, tränger in, djupnar och blir bestående, och riskerar att bli till “sanningar” och då rent omöjliga att få bort!

Och jag har ibland lite svårt att förstå människor som verkar tro att dom bokstavligen kommer att få som en “faktura” om dom tar initiativ och visar vad dom känner och tycker, och vill reda ut och ställa till rätta något i en god avsikt. För man vet ju aldrig när det kan vara försent tänker jag, så bättre några ord för mycket än dom som aldrig blir sagda.
Och allt för många människor har genom tidens gång tagit med sig sina stelnade, olösta konflikter och sin tjuriga oförsonlighet i graven. Och det kan ibland bli som att lämna efter sig en skuld – som ett arv med många frågetecken, till i sammanhanget oskyldiga närstående att leva i energierna av.