Var går gränsen där goda osjälviska omsorger går över i ett medberoende, och hur tar man sig ur en sån fälla som man av en anledning ofta själv ställer till?

Dagens inlägg skrivet av mig Ann Danell.

I dag kände jag så starkt för att skriva av mig det här inlägget. För att påminna alla eventuella läsare om att aldrig bortse från den villkorslösa, ICKE förhandlingsbara grundrespekten och kärleken till sig själv! För då kan en riktigt negativ och missvisande självbild ta över det absolut enda, rättvisande originalet av den sanna identifikationen i oss!

Att vara omtänksam, genuint snäll och verkligen bry sig och finnas där för närstående, vänner och medvarelser när det behövs, det är en egenskap som jag i likhet med väldigt så många andra sätter högt, och för mig faktiskt näst intill högst, i en människa. För den gör så ofta stor skillnad i den här världen och är i ordets rätta betydelse alltid och på alla nivåer, ett verkligt fredsarbete.

Och jag tror att den här egenskapen blir bäst och till fullo äkta om den är medfödd, och är då i ibland som om den står i direkt förbindelse med en ren och och oförvanskad “pure soul,” och det är så vackert tycker jag. Men man kan nog inte med samma djuplodande framgång, bara så där… tillägna sig empati rent cerebralt, via bara inlärda  bokkunskaper. Där emot kan absolut egna, starka känslomässiga erfarenheter vara ett bra och utvecklande tillskott till det kapital av medkännande och god vilja som vi har med oss, som jag tror, från tidigare liv.

Men vi är förvisso inte bara mellan -mänskligt älskande varelser utan har ju också ett i grunden oavvisligt behov av att själva bli VILLKORSLÖST ÄLSKADE och SEDDA. Men vi behöver också kunna se med kärlek på oss själva, UTAN att behöva prestera och lyckas på olika sätt för att tycka att man förtjänar det.

Just därför menar jag att en väl förankrad SJÄLVKÄRLEK är ett riktigt bra grundskydd för att inte hamna i ett typiskt MEDBEROENDE. Vilket, vid lite djupare studier, ibland kan visa sig vara en sorgligt självpåtagen roll i en allt för undergiven människa, som egentligen vill nå fram till självkärlek . Och som vill bli uppskattad och bekräftad och inte bara utnyttjad, som en del av gamla tiders tjänstefolk.

Det här kan lätt, och särskilt till närstående som man har eller haft en känslomässig  relation till, utvecklas till en känslomässig avstängning. Och ett oreflekterat, osjälviskt beteende där man vill så väl och inte orkar ta fighten med krävande personer som lika oreflekterat eller ibland ganska medvetet… har vant sig vid att få den stimulans, hjälp och avlastning som dom tycker sig behöva.

Och det utan att själva nämnvärt mycket… behöva bidra till det som ju egentligen är inom ramen för “egna angelägenheter”. Och att leva i ett sånt här medberoende det kan verkligen knäcka en människas självförtroende och bli väldigt plågsamt och har en del likheter med vilket annat beroende som helst.

Men var går då gränsen där goda omsorger går över i ett för alla inblandade, destruktivt medberoende?

Jag anser att man är farligt nära den gränsen redan när man själv springer om respekten för sin egen person och bara kör på med sin service i tron att få skörda frukterna av sin duktighet och då kanske… få känna sig sedd och uppskattad om än för bara några korta ögonblick, och det är så tragiskt.  Ännu mer tragiskt är det när man redan med bred marginal har passerat den här linjen och nog då kan tycka att man inte är värd en bättre roll. Och då kan gamla trauman börja spöka och aktualisera gamla tyngder i själ och hjärta som kan  upprätthålla det här som jag liknar vid ett typiskt självskadebeteende.