Dagens inlägg är ett sorgligt minne nedtecknat av mig, Ann Danell.
Ett minne från en dag för ett par år sen vid Bluesfestivalen i Mönsterås, en bild ur verkligheten som verkligen berörde mig, och jag undrar hur den här stackars kvinnan har det i dag om hon fortfarande lever, det vill jag tro. Och att en högre välvillig kraft har gripit in och givit henne känslan av ett fullgott människovärde. Ett bättre liv där hon nu är sedd och förstådd och omgiven av kärlek. Och att sår och skador i hennes själ och hjärta har blivit omplåstrade och läkta.
Och jag tänker ofta på hur vi ju faktiskt konstant påverkar varandras känsla av människovärde i våra möten med varandra! Och att vi ömsesidigt målar och omkonstruerar varandras självbilder med vad vi gör och säger. Och ännu mer med det vi INTE uttrycker, eller med att inte SE och ingripa till varandras hjälp och stöd…!
EN SORGLIG BILD UR VERKLIGHETEN
Solen junistrålar över parkeringen där två samlade, stadiga och professionellt nollställda poliser just fört bort en mycket påverkad kvinna från mittpunkten av den pågående Bluesfestivalen i Mönsterås där den fina själfulla musiken strålade ut över publiken.
Kvinnan är kanske i 50 -årsåldern, uppenbart sliten och sorgligt kantstött av ett förmodat hårt liv som lämnat spår, men kvar finns skuggor av fina regelbundna ansiktsdrag och den skönhet som hon en gång måste ha varit. Blicken med den hårda makeupen är skygg och full av ångest och hon har ett tjockt och vackert hår som hon satt upp i en tonårs -aktig svans. Kanske … som en tribut till just den tid i livet där hon ännu var obekymrad och oförstörd, kanske till och med lycklig… tänker jag där jag står en bit ifrån.
Jag blir nästan tårögd när jag anar att hon i sin leopardmönstrade finklänning säkert hade hoppats på att faktiskt få ha en rolig dag, njuta av musiken, dansa och kunna hålla sig på benen. En stund senare har hon tagits till en mer undanskymd plats, kanske utan att någon ens har frågat hur hon mår och om hon behöver hjälp. För såna som hon betraktas allt för ofta, som bara ett “störande förfulande inslag” i folkhavet.
En vänlig man försöker hålla i henne så hon inte ramlar och slår sig. Jag närmar mig henne, lägger handen på hennes arm och försöker möta hennes blick och frågar hur hon mår, men hon uppfattar inte min fråga och är liksom på flykt in i en annan värld. Hon går efter en stund med hjälp stapplande därifrån, till vad…tänker jag? Den här bilden hade svårt att lämna min näthinna.
” Pundare, ” fyllkärring,” är epitet som såna här människor sorgligt lätt förminskas till, av till synes noll… inkännande välmående och väletablerade medmänniskor. Men vi FÅR inte tappa vårt human – ID… inte sluta att betrakta missbrukare som människor och som kan ha potentialen att kunna förändras… !
Och vi bör vara lite mer varsamma med vilka ord och benämningar som kommer ur våra munnar, för språket är mäktigt, sprids och sätter spår och kan bli en bestående markör för människosynen. Och jag blir vemodig när jag inser att den här kvinnan en gång kan har varit, hoppas jag, en liten glad och oskyldig flicka med drömmar om livet och framtiden.
Och jag tänker att olika faller livets lott och vi har inga garantier och SKA inte sätta oss på några höga hästar. För det kunde lika gärna varit jag själv… eller egentligen vem som helst, för mycket kan hända oss under livets gång som kan ge skador och lidanden och inför den exponeringen är vi olika rustade.
