Ett sånt där budskap som absolut osökt, och lika oväntat kan komma till mig då och då från okänd källa, landade i mig den här morgonen när jag satt i gott sällskap med en kopp starkt kaffe och tittade ut på det växande morgonljuset. Själva “landningsplatsen” var den i mitt inre medvetande som den brukar kännas vara, och så pedagogiskt med samma åtkomst och igenkännbara avstånd mellan hjärta och hjärna. Tack för det, säger jag och delar det, för kanske kan det i någon mening få betydelse för en och annan läsare.
Mottaget och nedskrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
“Dra dig inte för att var en “jobbig – besvärlig” frågeställare och var inte rädd för de känslor det kan väcka i andra! För det är ofta svaret på de mest obekväma frågorna som kan bygga världen stark och i rätt riktning och det som kan bryta hinder och motstånd fram till något bättre.
Sluta aldrig att vara en kritisk tänkande människa! Och har du genomtänkta och väl motiverade motargument så lägg fram dem på bordet med sans och förnuft, och håll dig för god för dum “krigföring”.
Släpp inte kontakten med DIN inre kärna och var allt igenom trogen ditt sanna JAG. Men ge din respekt till dina medmänniskors sanna ID och lyssna alltid klokt och utan varje förhandsinställning till dem.
Gör dig inte större än någon annan, med undantag för ögonblickets glädje över en ärlig välförtjänt seger. Men förminska ALDRIG dig själv eller någon annan, för vi är alla släkt och tillhör samma människosläkte. Och vi är och FÅR vara både starka och stora, ynkliga och små, när vi känner så.
Men i grunden är vi alla okränkbara och en gnista av det gudomliga och fullkomliga och ALLTID stora nog för våra skor och livsuppgifter!”
