Vad är egentligen ett “annorlundaskap” annat än en subjektiv bedömning utifrån en betraktares öga och ett mått taget från en härskande norm!

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.

Vi diagnosticerar nog numera fler människor med kopplingar till ett “annorlunda – skap” än tidigare. Människor med vissa funktionsbegränsningar, som har ett längre avstånd till normen men som inte är sjuka utan snarare har en personlighetstyp som avviker, och det mycket beroende på betraktarens öga…

Det här beror förstås till del på en större öppenhet och fler vittnesmål om hur det är att vara, som de sa förr, “eljest” – annorlunda. Men man kan också märka att det har utvecklats lite som en rangordning av “fin och fulare” bland de här diagnoserna, och det regleras förstås en hel del av vem och vilka som stiger ut ur garderoben och vågar vara öppen med det här!

Här kan kända människors öppenhet i offentligheten bli den hjälp som går före och av -stigmatiserar, sprider kunskap och acceptans och gör rumsrent det som förut varit långt ifrån det!

Man kan också märka, att det på gott och ont blivit tendens till hyperkorrekt att misstänka eller bekräfta en diagnos. Och jag tror att faran med det kan vara en viss risk för övertolkningar och feltolkningar av symptom på t.ex neuropsykiatrisk diagnos, och att man då riskerar att allt för lättvindigt stämpla sig själv eller andra. Men en diagnos kan ofta bli befriande och klargörande, ge svar och faktiskt med medicinsk behandling förändra livet för någon.

Och jag skulle vilja ta upp det som förr allt för svepande kunde kallas för ÖVERKÄNSLIGHET. Ett länge underskattat personlighetsdrag som i dag kallas högkänslighet och nu har en beprövad vetenskaplig tyngd bakom sig! Men i den här utnämningen var inte oväntat… kvinnor överrepresenterade. Och det är lätt och ett visst risktagande, att bli uppfattad som gnällig och negativ när man är inte alltid kan värja sig mot det som man ser som fel, dumt eller farligt i samhället.

Och jag vet inte om det är nåt fabrikationsfel på mig… men jag ser ofta en större bild och flera lager av det som händer och sker omkring mig, och särskilt i spelet mellan människor. Det är som en sorts medfödd “synskhet” hos vissa, och den vidareutvecklade jag omedvetet under dysfunktionella omständigheter i mitt hem i barndomen, och den är bra att ha.

Men annars tyckte jag ofta att det andra gillade i skolan och hade lätt för, var svårt och rena avgrunden att nå… Men underligt nog kunde jag bättre fatta mer av det lite tråkiga och svåra i vuxenvärlden och det är väl det som är en så kallad ” ojämn begåvning.” Jag hade lite svårt att lära mig knyta skorna och hittade på egna sätt som inte alltid funkade.

Och jag var inte så bra på att lära mig klockan och kanske… för att tiden på något sätt var betydelselös för mig. Men efter att så pinsamt kommit försent till skolan några gånger så blev jag nästan överdrivet noga med att passa tiden, och cyklade varje morgon så fort det bara gick med min lilla cykel. Och sen dess är jag noga med att passa tider.

Jag kunde och förstod, underligt nog… ofta ord och språkliga sammanhang och jag älskade redan då att skriva, och det kändes som en skatt att ösa ur när jag var i min fantasi och det stärkte mig. Och jag är så glad för att kunna känna så fortfarande.

Men mitt problem var att jag i grunden inte tyckte om mig själv och bar på ett förakt som så tydligt kom inifrån. Och det var som om mörka skuggor av tidiga trauman, uppehöll och garanterade produktionen av det här tvivlet och självföraktet, och det här svårt för ett barn att ensam förstå och hantera. Och jag tänker på hur en psykiskt sjuk, egoistisk och alltid självupptagen förälder, kan påverka ett barns självbild! När en mamma eller pappa inte kan/ vill ge sitt barn den naturliga omsorgen, tryggheten och kärleken som ju är grunden till att tycka om sig själv och kunna känna att man duger oavsett allt annat.

Och tyvärr blir ju ofta en rädd och skadad medberoende mamma som hjärntvättad av skräcken för en sjuk dominerande man, och räcker då inte till varken för sitt eget eller sitt barns behov.  Och det är så många barn som bär på den skadan och det är så synd och sorgligt men… det finns också många, vars självkärlek kan gro och knoppas och börjar blomma när de möter sann KÄRLEK från en livspartner eller vän och medmänniska, och det kan ibland bli en LIVRÄDDARE!

I barndomen kände jag hela tiden, tog in nästan allt och bar redan då så patetiskt… “världen på mina axlar” … Och jag såg som barn allt för tydligt tragiken över elakhet och hårdhet. Och när jag fattade det ofrånkomliga med livets ändlighet och döden och att vi en gång skulle skiljas från varandra, då jag blev så ledsen och vemodig…! Som vuxen har jag lyckligtvis varit jag kompis med mitt näraliggande känslosvall eftersom det ger mig så mycket tillbaka och är en tillgång i det mellanmänskliga, och jag vill inte vara utan det!

Jag har ibland tänkt att jag nog är en diagnosbärare av nåt slag, men det gör i så fall inget alls för det har  givit mig en del gåvor som en kompensation… och tacksamhet för det säger jag! Och jag är en vanlig felbar människa som älskar humor och glädje och allvar . Och tycker om att stötta och hjälpa och lyfta fram andra, och där kan jag ibland glömma bort mig själv för jag vill så mycket för någon annan, när jag ser att jag kan. Och det här är jag långt ifrån ensam om, för jag är ju ingen moder Theresa och vi jobbar alla på olika sätt och var och en med sin unika verktygslåda det är så fint tycker jag.

Så allvaret och det positiva glada, det går sida vid sida i mig och jag vill inte vara negativ eller dyster när jag skriver om allvarliga saker, tycker bara att man måste se saker som de är och lyfta upp dem på bordet… Jag är nog lite annorlunda, typiskt skör – stark, och blir lätt socialt utmattad, och därför ömmar jag för alla som känner sig utanför och lite främmande i den här världen. Och jag tycker att vi alltid, och i första hand, ska sätta etiketten MÄNNISKA på varandra, för det är DET vi ändå är bortom alla diagnoser! Och ska vi vara trovärdiga tycker jag att vi konsekvent… ska göra praktik av regnbågsflaggans VERKLIGA mening och inkludera ALLA i den hyllade mångfalden och lyfta ner “normen” från sin alldeles för höga häst och genomskåda dumheten med dubbelmoral!