Vem och – vilken människa strävar jag efter att vara, hur medvetna är mina val och hur tycker jag det går med det byggjobbet?

I dag ett nytt inlägg författat och publicerat av mig, Ann Danell.

Den här smått retoriska frågan i rubriken den ställer jag i första hand till mig själv men tänker att andra också kanske vill testa den eller möjligen väljer att kasta över axeln, för det valet är förvisso fritt. Jag frågar mig det här ganska ofta faktiskt, men … utan att på något sätt försöka plocka några präktighetspoäng, för sånt betyder inget för mig. Jag är antagligen bara en ovanligt rastlös och lite existentiellt orolig resenär genom själva Varandet.

Men jag tycker om den här frågan för att den saknar bäst – före datum och är som jag ser på den, faktiskt aktuell i alla åldrar och förblir därför motiverad livet ut. Så jag tänker fortsätta lyfta upp den framför mina ögon, i alla fall så länge jag hänger med, “ser den” och fattar själva poängen med det SJÄLVBYGGET. Den konstruktion som jag tycker, vare sig man är en aktiv och medveten byggjobbare eller inte, ju ständigt pågår i våra liv.

För jag är en hängivet troende på att den mäktiga, mänskliga själen är maximalt DYNAMISK och sannolikt aldrig står stilla oberoende hur – eller om, vi överhuvudtaget aktivt förhåller oss till det som livet serverar oss. För som Ulf Lundell en gång så klurigt sa:

“En inställd spelning är också en spelning!”

Men jag vill inte gärna stå där på “andra sidan” när mina dagar är räknade, vid porten till evigheten inför Sankte Per och det fullbordade faktum att det inte har hänt så mycket som väsentligen har stärkt min utveckling mot att bli en bättre och hyggligare mer godhjärtad människa. Men jag inser också att det handlar om bedömningen av en helhetsbild vars betydelse antagligen står bortom min egen fattbarhet. Och jag tänker ödmjukt ta emot mina läxor och om – läxor och hoppas kunna klara det jobbet.