Liksom min mamma, som inte längre finns, har jag alltid varit en riktigt livlig nattdrömmare. Som barn minns jag att jag tyckte jag när jag ibland vaknade, att det var svårt att förstå vilken som egentligen var den riktiga verkligheten. Och när drömmarna, som de ju ofta gör, överträffade själva livet, och jag översköljdes av känslor av välbehag, lugn och gränslöshet, då ville jag helst av allt vara kvar där i drömmarnas spännande landskap för jag kände mig så hemma där….
Naturligtvis så hade jag också mardrömmar som kom och gick, och de var, som de ju ofta är, direkt kopplade till verklighetens sorger och bekymmer. Så var det då, och så är det nu. Det är det vanliga naturliga reningsarbetet som så vist rättar sig efter rådande omständigheter och aktuella behov. Det är skönt att hjärnan i gott sällskap med själen och hjärtat kan sätta in den här reningstjänsten ibland, fast det ofta gör lite ont och skaver när den jobbar.
Jag brukar kalla de nattliga drömmarna för ” nattens föreställning” och som vuxen och då när jag ska somna, och äntligen ligger där med mitt ofta lite oroliga huvud på kudden, så tycker jag nästan alltid att det ska bli spännande att se vad som kommer att dyka upp på den där märkliga filmduken när jag somnat. Det är som om det sällan saknas manusunderlag för mig, och dramatik, och inte minst komiska inslag eller egna tillkortakommande blandas och blir ofta både underhållande och spännande. Ibland är “nattfilmen” nästan övertydligt detaljerad och fylld av obehaglig stämning och blir då plågsam och jobbig, men då kan man också lära sig en hel del om sig själv.
Jag gillar verkligen det där att allting tycks vara möjligt när man drömmer. Och det är både praktiskt och tidsbesparande att, när man ligger där och snarkar, kunna göra ett hastigt oplanerat nedslag på ett ställe långt ifrån där man bor, t.ex på sin gamla arbetsplats som inte längre existerar och ändå kunna konstatera att det mesta fortfarande är som då, en gång när man jobbade där. Men ibland känns drömmarna lite väl konkreta, som när man konfronterar någon i sitt förflutna, någon man har en gammal obearbetad konflikt med. Då kan man vara riktigt svettig när man vaknar… Och är man som jag, lite konfliktskygg, så kan de där gamla relations- surdegarna av förståeliga skäl visa sig ofta och ropar på att få bli sedda, mer förstådda och kanske förlåtna.
Och så de där omnipotens-drömmarna, där man kan allt, vet och förstår allt, och utan varje hinder och på alla plan, bokstavligen flyger fram….! Efter en sån natt är man ibland både förvirrad och yr. Men spännande är det när drömmen ibland tilldelar en rollen som typ, en häftig mix av Stålmannen och Einstein!
Och så har jag lagt märke till att i mina nattliga föreställningar, jag vet inte hur det är för andra, så är det nästan alltid liksom raka vägen och sällan några hinder till barndomens landskap. Vips! Så är man där igen, känner varje doft, ser de gamla välkända lekplatserna och kamraterna, och alla gamla känslor finns där igen, både glada, sorgliga, arga och ledsna. Det hela är märkligt, och en fantastisk möjlighet att på nytt kunna gå igenom gamla situationer och händelser med allt vad det kan innebära, så här en ansenligt lång tid senare i livet.
För i ” NATTENS FÖRESTÄLLNING” är det sällan några konstigheter. Barndomens stigar är fortfarande väl synliga, aldrig igenvuxna, fullt framkomliga och leder alltid lätt och okomplicerat fram till den sten, det speciella träd eller den särskilda människa från det förgångna, som det tycks vara den tydliga meningen att man ska återse. Av orsaker som inte alltid är uppenbara just då, men som ibland med tidens gång blir förklarat för oss.
I “Nattens föreställning” är det inga konstigheter alls med att “bara så där” backa bandet och reprisera livet men man får finna sig att det ofta serveras fragmentariska och lösryckta bilder och att handlingen med sitt typiska lite osammanhängande symbolspråk lämnar en del frågetecken efter sig. Men jag gillar det för det är en spännande och lite mystisk underhållning som drömmarna bjuder på…!
