En hyllning till förnöjsamheten och ett minne av en sån människa och i dessa valtider en hommage till de människor som en gång byggde vårt land…!

Varje tid har sina ord och uttryck och språket och varje kultur  och dess samtid är varandras spegelbilder. Och jag sätter stort värde på vår svenska historiska ordskatt som känns både stadig och trygg. Många äldre ord är väl marinerade i både beprövad klokhet och mänskliga erfarenheter, och har ofta en direkt och okomplicerad förankring i människors liv och vardag. Men det är minsann lätt att bli hemmablind också i språket, och missa att det finns så många gamla ord som står där  i bakgrunden och är lite skamsna och ledsna, för att de så sällan blir sedda och värderade.

FÖRNÖJSAMHET är just ett sådant ord. Jag tycker om det ordet… och jag tycker om innebörden och betydelsen av det. Det ligger bra i munnen och jag bestämmer mig för att använda de oftare i fortsättningen. I en ordbok förklaras FÖRNÖJSAMHET som att “vara nöjd med lite”, “vara nöjd med det lilla”. En förklaring som väcker tankar i en tid av materiellt överflöd  då vi ofta  vill ha mer för att kunna känna oss nöjda.

Förnöjsamhet är inget vanligt förekommande ord numera och det är synd tycker jag. Men många av våra äldre ord och uttryck upplevs knappast längre ha någon relevans i vår moderna tid, de har blivit omsprungna av så många andra, nya ord som bättre beskriver sin samtid.
Men jag vill påstå att det i  det äldre språkbruket finns en mängd fina brukbara ord som kryllar av allt från sunt förnuft till ren visdom. Ord som är TIDLÖSA men tyvärr sorgligt bortglömda av oss nutidsmänniskor.

Under alla mina år i äldrevården har jag haft förmånen att få möta många FÖRNÖJSAMMA människor. Människor vars liv ofta inneburit hårt arbete, fattigdom, sorg och förluster, lidanden och sjukdom. Människor som levt sina liv som verkliga vardagshjältinnor och vardagshjältar, men som trots allt kunde känna förnöjsamhet och tacksamhet  för det lilla de hade. Kanske ligger förklaringen i just att de därför kände en större mening med sina liv än vi gör, trots att vi har allt och mer av det vi behöver, men ständigt åtrår mer. Och just för att livets mening sällan ÄR lika med att alltid vara nöjd utan ett medvetande om vad man faktiskt har och kan vara tacksam för!

De här kärva levnadsbeskrivningarna om de förnöjsamma människorna i vår historia framstår nog närmast som otroliga sagor för många barn i dag, men jag tror att det är bra om de får fortsätta höra om hur det än gång varit, och får lära känna respekt och aktning för historien och dess betydelse för nutiden.
Många berättelser om gångna tider har stannat kvar i mig och de förundrar mig och berör mig lika starkt i dag som den här jag nu ska berätta om gjorde då, för 35 år sedan.

Under ett samtal  med en gammal kvinna på ett äldreboende som jag brukade hjälpa med morgonbestyren, kom hon på min fråga att berätta om hur dagarna kunde se ut för henne och hennes man på gården där de bodde. Utan ett uns av bitterhet eller klagan gav hon en målande beskrivning av av tidiga morgonmjölkningar i ur och skur och mycket inomhusarbete utan dagens moderna hjälpmedel. Och så måste hon och maken också hjälpas åt med en del av gårdens arbete. Vissa år blev skörden dålig, ibland blev djuren sjuka med allt vad det kunde innebära, och det gällde att alltid spara och försöka få mat på bordet.

Jag minns att Anna som jag kan kalla henne, var påklädd och hade kommit upp i sin stol och att jag precis hade serverat henne en kopp kaffe och en god smörgås när jag frågade hur det kunde kännas att leva det här strävsamma livet när det var som värst. Anna såg på mig med sin vänliga milda blick och var för ett litet ögonblick alldeles tyst och sa sedan:

” Ja, det fick allt bara gå det… för man hade inget att välja på. Och det var ju så roligt att arbeta så länge man var frisk och kunde. Och så var man glad för varje dag man hade mat på bordet, eller kunde baka lite limpebröd, eller till och med en ostkaka…! Och det hände att Kalle och jag kunde ta någon timma ledigt och ta en kaffekorg med oss ut i hagen för att lyssna på fåglarna på våren, det var så härligt, det minns jag så väl!”

Jag hade nu hjälpt Anna på med koftan, för jag minns att hon plötsligt liksom stelnade till och blev lite frusen, trots att högsommarsolen redan värmde rummet. Ett stilla allvar hade tagit plats i hennes ögon och hon knäppte sina arbetsamma händer i knät och fortsatte:

” Men det är klart att det blev lite tyngre, lite mer arbete efter den dagen när Kalle ramlade när från logen, bröt nacken och dog… det var ledsamt och en stor sorg för han var ju bara lite över femtio år. Det blev ensamt där i vår stuga, för vi fick ju inga barn. Men det gick det med… 
Och vedboden var full med ved, hönsen var snälla och värpte bra. Och så hade ju Rosa som aldrig sinade, utan gav mycket mjölk, och så sällskap av både katten och hunden. Ja, Gud var med mig, jag klarade det ena året efter det andra, och jag var nöjd och glad för det jag hade, och det fanns de som hade det sämre än jag.” Jag blev verkligt berörd av Annas livsöde och hennes berättelse. Och jag ska alltid minnas henne som en av de mest FÖRNÖJSAMMA människor jag mött i mitt liv. 

I en tid då de flesta  av oss har det väldigt bra och sällan eller aldrig, behöver oroa oss för brödfödan eller lida någon som materiell brist, är det lätt att glömma att så många människor bara för några generationer sedan levde i fattigdom i vårt land…! 
Med hårt arbete, ofta med sina bara händer, byggde den gamla tidens strävsamma människor upp och lade grunden till vårt moderna samhälle. Detta osjälviska arbete förtjänar att bli ihågkommet!

Med ett oändligt tålamod gjordes varje dagsverke, inte bara för eget behov och välbefinnande, utan också för kommande generationer som skulle ta över gård och mark, skog och jordar, för de som hade det så. Om detta vittnar fortfarande en del hus och ladugårdar som en gång byggdes med kärleksfull omtanke om de efterkommande.

Där vi bor finns flera fina små gångvägar där tiden lämnat spår. Små obebodda torp, där man nästan kan höra historiens röster inifrån rummen om man stannar upp, vänder örat mot historien och lyssnar… Och så dessa fina stenmurar, en gång omsorgsfullt och tålmodigt lagda av händer som länge sedan stillnat till ro. Varje sten har sin genomtänkta plats i det större sammanhanget, precis som det är för oss människor, också vi en del av ett större sammanhang.

Min hyllning  går i dag till förnöjsamheten, till den gamla svenska ordskatten, och till de beundransvärda människor som en gång byggde vårt land! Över dem vill jag lysa frid och ljus och mycket kärlek över deras minne!