“Jag är egentligen från månen eller Jupiter och har av misstag kommit till den här jorden .”
Det här säger Gustav Fröding i ett av sina många intressanta och märkvärdigt insiktsfulla citat.
Fröding hade verkligen koll på människans sårbarheter och styrkefält och navigerade litterärt och i teorin, problemfritt i de här områdena. Och med sin penna, som kunde vara både vass och mjuk, rapporterade han produktivt, många häpnadsväckande insikter om själsliv och känslorum. Och han hade en klar och allt igenom ogrumlad blick… för sambanden mellan det som utspelar sig i det inre av ett mänskligt väsen och det är så intressant att läsa hans tankar. Han verkar ha varit en snäll människa som nog ibland, trots sin klokhet, var lite naiv i sin välvillighet, och ett exempel på det är att han under sin studietid i Uppsala ska ha lämnat åt vem kamrater och vänner att fritt och vid behov…ta av ett arv och han lämnad därför pengarna framme på sitt rum.
Själv var Fröding född i ett högreståndshem i Alsters herrgård i Värmland och var där långt ifrån fattigdom och nöd. Men det hindrade honom alls inte från att förstå och känna in olika människotyper och förstå dem som inte hade samma förutsättningar som han. Han hade, det som jag vill påstå att stora diktare och författare mycket ofta har haft, den sanna inlevelsen och medkänslan, gåvan att se lite större och greppa sambanden och att dessutom kunna omsätta det till stor och odödlig litteratur.
Men i Fröding fanns också en sårbarhet, en svidande känslighet och ett mörkt vemod som förstås var på både gott och ont, men som jag ser som själva botten, det stabila fundamentet, i hans fantastiska skaparkraft. Han upplevde sig själv som om han levde i ett utanförskap, längtade efter kärlek och kände sig ofta olycklig och psykisk sjukdom gjorde att han kom på sjukhus. Men han lämnade efter sig en stor och ovärderlig skatt av dikter med tidlös visdom som har mycket att lära och visa oss nutidsmänniskor. Och för mig är Fröding en ikon och förgrundsgestalt i det långa ledet av svenska historiska diktare och han kan aldrig…för mig aldrig någonsin bli omodern eller otidsenlig, för det var som om han i ett tidlöst perspektiv faktiskt hade alla tider klart för sig , och förstod…redan från början , han var tidlös samtidigt som han ju var ett typiskt barn av sin samtid och sitt samhälle.
Jag tror att det är en tunn skiljevägg mellan genialitet och det som kallas galenskap, och att gränsen där emellan kan vara flytande hos många skapande människor. Och att kreativiteten och tillgången till visdomskällor kan vara flödande och det som faktiskt lugnar en mycket skör och sårbar människa, och ibland en ren överlevnadsfaktor. En människa för vilken den smärtsamma motsägelsen… kan vara litenheten/ oförmågan att kunna vara människa på människors villkor. Men det att äga en styrka i ett skapande, en gåva som nästan kräver ett utanförskap.
Och av alla de medmänniskor som vi ständigt omges av i samhället finns det dem som inte sällan allmänt, betraktas som “konstiga” och avvikande, för att de inte kan de sociala koderna, inte alltid förstår andra människor, har udda beteenden, eller är skygga och rädda för livet och andra människor, inte klarar det som vi andra klarar av. De verkar se tillvaron i bilder och betydelser som vi andra inte kan uppfatta eller känner igen och det skapar förstås hinder och skyddsbarriärer som ger en falsk trygghet och som inte håller i längden. Och de har ofta orättvist och utan att ha blivit förstådda och sedda på riktigt, blivit stämplade och dömda av världen och de förtjänar vår upprättelse och vår respekt tycker jag!
För vad vet vi egentligen om deras historier eller om deras tankar, känslor och erfarenheter ? Annat än att de inte är och beter sig som vi andra – “normala”…? Och varför är vi inte mer nyfikna och intresserade av vad som kan ligga bakom och varför kan vi inte vara mer accepterande och inkluderande …? Kan inte regnbågsflaggornas symbolik också få gälla den här gruppen undrar jag..?
Jag vill påstå att vi egentligen har en hel del att lära av de människorna hos vilka kanske lidanden, psykisk ohälsa och många gånger ett ofrivilligt utanförskap, satt djupa spår. För det ÄR i själva lidandets kärna och då… när livet är som svårast och mörkast och i ensamhet, som man verkligen kommer nära livets sanna villkor. Och det är då, som man hudlös och sårbar sänder ut de rop och de själsliga signaler som hörsammas av den andliga värden och av universums sfärer, det är min övertygelse.
Och genom den hjälpen och kontakten kan man få till sig sällsamma kunskaper och insikter som kan ge en ordentlig skjuts i den personliga och andliga utvecklingen. Och förmodligen är det så menat att de här kunskaperna inte ska stanna bara vid något som blir ett självändamål, utan har nog sitt syfte att nå ut till andra eftersom vi funkar som ett enda stort mänskligt team, egentligen, fast vi har så svårt att förstå det ut i från våra relativt sett begränsade perspektiv och synsätt.
Fröding talar med sann klokskap i dikten “Anita,” som för övrigt är fantastiskt tonsatt och inspelad av Sven – Erik Magnusson, om ” den vise bygdefånen”… det säger så mycket om att allt inte är vad det ser ut att vara…
Och vi borde oftare se och bekräfta de människor som inte är som vi andra som inte uppfyller de normativa förväntningarna, och som ofta ses som konstiga och till och med “tokiga”.
