Jag har ofta under mitt liv och faktiskt redan som barn, känt som en naturlig dragning och ett nästan oemotståndligt intresse för människor som vi ibland lite lättsinnigt och nog utan större eftertanke, kallar “outsiders”. Och jag har väldigt sällan, och när jag tänker efter nog aldrig varit rädd eller känt mig främmande för den typen av människor. För jag har ofta sett som ett särskilt ljus och en öppenhet i deras ansikten och känt deras längtan efter vänlighet och medmänsklighet. Och här var min mamma en fantastisk förebild som hade det här i sig och för det är jag evigt tacksam.
Och jag har velat närma mig de här människorna på livets skuggsida, hälsa på dem och se dem i ögonen och säga några ord. Och då får jag ofta som en energikick och en spark i baken fram mot det som känns som en bättre förståelse för hur allt hör ihop i den är världen och blir varje gång påmind om att kärlek och förståelse i alla former, faktiskt ÄR den enda riktigt verksamma medicinen mot alla orättvisor och missförhållanden bland vår mänsklighet. För meningen med livet är ju, som jag en gång fick till mig, ” kärlek mellan människor.”
Och den här impulsen har jag följt många gånger, ibland till min omgivnings förvåning eftersom jag inte sett det som de ibland sett som varningstecken och eventuella “risker”. För jag har bara känt en sån lust att få ge lite uppmärksamhet och lite vänlighet till de som lever i utanförskap och som så ofta, och ibland ända sen barndomen, lidit brist på det, och som många gånger orätt blivit osynliggjorda genom just rädslor och fördomar. Såna som jag bara inte vill.. gå omkring och bära på som ett helt värdelöst bagage som inte gör mig bättre som människa!
Och det här tror jag att jag har min brokiga, ganska plågsamma, annorlunda barndom att tacka för, för där lärde jag mig tidigt definiera och förstå utanförskap och livets hårda villkor. Det är inte märkvärdigare än så faktiskt än att jag bara gick vidare därifrån med den insikten och mitt medfödda människointresse och faktiskt förstod vad man kunde använda den till.
Och jag tycker inte att man behöver vara Moder Theresa för att kunna känna och se, att de i utanförskapets undanskymda marker också är människor med i grunden samma behov och drömmar och längtan som vi andra och att de en gång varit små gulliga barn som trodde på en ljus och härlig framtid. Det bör vi påminna oss om då och då… vi som fått privilegiet att övervägande få leva i ljuset av tillvaron, till skillnad från dem som av olika anledningar trampat snett och tappat fotfästet och som ibland också förlorat kraften att kunna resa sig igen.
Och jag tycker det finns något vemods – vackert och berörande med människor som prövats hårt av livet och som vant sig vid hopplöshetens svärta. För deras själar är ofta så öppna och sårbara, man kan ibland se det i deras ögon, antagligen för att de i uppgivenhet har fått skala av sig flera lager av förväntningar och önskemål i livet. Och ibland har de på ett mirakulöst sätt som kompensation fått både klarsyn och helhetsbild, för många av utanförskapets olycksbarn bär på kunskaper och insikter på den nivå som få kan föreställa sig! Och ett möte – ett samtal med en så kallad outsider, kan bli ett minne för livet och till lärdom för en själv! Det har det blivit flera gånger blivit för mig.
Och jag tänker som en liten parallell, att den som en gång sett och kommit in i en riktigt vild och otämjd skog där naturen är fri och absolut otyglad, vet att det är en alldeles speciell stämning där. Jag upplever att energierna är täta och koncentrerade av som en stark överlevnadskraft, och först lite kärva och reserverade men efter ett tag välkomnande och mycket vänliga.
Och jag tänker att det ÄR i det fria, otyglade – i det vilda, i utanförskapet och lidandet, där människans ibland alltför dominerande hand ännu inte ingripit och format eller omformat, som själen är som allra mest autentisk, mest öppen och mottaglig och som vackrast…!
Och då… när en döende människa i varandets gränsland drar sitt sista andetaget, som själen lyser och skimrar av överjordisk skönhet. Det har jag själv flera gånger sett och upplevt i mitt arbete i vården.
