Jag tänker att människans behov av att lämna avtryck och spår och att i någon mån dokumentera sitt liv för eftervärlden, alltid funnits och nog inte har förändrats särskilt mycket sen stenåldersmänniskan genom sina intressanta grottmålningar markerade typ: “Jag var här, fanns en gång och levde mitt liv på jorden och här är bildbeviset, låt stå – glöm mig inte! “
Och vad är väl vår tids grafittimålningar om inte, ibland fantastiska färgrika bilder som väldigt väl visar på att “jag var här” och som samtidigt dokumenterar samtidens liv och samhälle, det är suveränt tycker jag! Likadant har det genom tiden varit med många björkstammar i skogen, plank och husväggar och gamla utedass där människor genom tiderna ristat in ett minne, namn eller meddelande för att få nåt sagt och låta ord och bilder få leva kvar för framtiden.
Men det finns människor, och det är inte sällsynt att de är förminskade av livet och omvärlden eller av sig själva, som sorgligt nog av olika anledningar inte kan eller får, berätta den historia och visa de bilder ur sin levnad som de bär på och egentligen vill belysa. Och för dem finns eller fanns inte nån vägg att måla av sig på… och det blev liksom inte av det där med att rista in minnen eller “jag var här” meddelanden på björkstammar att läsa för eftervärlden, de tillmätte sig kanske inte den rätten…
De här människorna lever inte sällan sina liv i tysthet och går stilla, försynt och ibland orättvist och illa behandlade fram på hårda och svårframkomliga stigar genom livet. Det är heller inte ovanligt att de tysta bär på mörka, sorgliga hemligheter och förblir nästan osynliga för omvärlden ända in i döden.
Jag har mött en hel del av de här förminskade och nästan självutplånande människorna i äldrevården och känner igen dem genom deras blygsamma sätt att vara. Och jag har ibland försökt att varsamt öppna upp och avlasta dem. Då och då har jag lyckats att få dem att berätta och lämna spår och minnen, och sparat dem i mitt hjärta och det har varit ögonblick av ren lycka för mig, för jag ömmar så för de här “tystade” stukade människorna, vars liv och gärningar så sorgligt lätt blir bortglömda med tiden. Kärlek till dem och deras liv och tack för det jag lärt av dem!
Men det härliga är, som jag ser det, att det FINNS en högre demokratisk rättvisa! Som genom andevärldens hjälpare när tiden är inne, och när förståelsens jordmån är som bäst för kommunikation hos människor som behöver en läxa, låter en människa på andra sidan få komma igenom de tysta tunna skyarna som åtskiljer oss och berätta sin historia, säga sin sanning och sen äntligen får riktig frid i själen!
Det här är ibland så tydligt vid mediala readings och då tror jag att man helt enkelt bara ska lyssna ödmjukt och ta in det som sägs och som förut varit i dunkel dolt och genom det få ett klargörande, och samtidigt kunna ge avsändaren i andevärlden en retroaktiv upprättelse genom att kunna förstå och ibland faktiskt förlåta…!
