På tal om aktualiteter som krig och fred och zoner där emellan, tänk vad ett efternamn i unga år kan vara “pinsamt” och känsligt för en fredlig själ!

Dagens inlägg är ett ämne med rötter i min barndoms mylla och marker, och som alltid till fullo skapat och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag har alltid tyckt illa om strid och konflikter mellan människor och särskilt ego -baserade maktdemonstrationer för stridens egen skull! Och det här är jag lyckligtvis långt ifrån ensam om i den här världen.
Men tänker jag… och blir lite full i skratt där jag sitter och filosoferar med fokus på backspegeln var det då typ inte…ödets ironi och snudd på tragikomiskt att jag föddes med namnet Ann Stridh!

No blame till den sannolikt rejäla fredsbevarande soldat på svärdssidan som namnet kommer från hihi… Men det som jag tyckte, riktigt fula efternamnet kändes som det från första stod i pannan på mig, och särskilt i dom mer socialt sårbara, ängsliga tonåren.

Och i minnet av det här så är det som jag kan se mig själv återkommande och liksom som ett svar på en från omgivningen outtalad, men av mig inbillad förväntan att alltid, i motsats till min demoniske far, vara snäll och leende och kan jag nu tycka, på gränsen till den enfaldiga tjej som jag aldrig har varit.

Men jag ville på alla sätt i den där typiska brytningsåldern motbevisa all symbolik och eventuella automatiska, medfödda kopplingar till mitt fula efternamn och min stridbara far. Och visa mitt självständiga och synnerligen fredliga JAG som var ett av mig älskat arv från min mamma och hennes kärleksfulla släkt.

Och jag önskade länge och ofta att jag kunde intern -revolutionera mot min verkligt STRIDH- bara far och som protest ta mig namnet FRIDH istället, för det låg tidigt betydligt närmare mig, än honom. Och det dröjde inte många år till att jag sen som 24- åring gifte mig med mina barns pappa och mitt gamla efternamn fick ge vika för ett så skönt och O- laddat Gustavsson. Och tänk att jag många år senare och efter en smärtsam skilsmässa så småningom helt oväntat gifte om mig och då fick namnet Danell.

Efter den här prologen och apropå strid och fred, så kommer jag äntligen till det jag verkligen ville säga i dag.

Det södra östersjöområdet där jag bor är ju ett militärstrategiskt viktigt område och i dag är det full aktivitet i luftrummet sen tidiga morgonen, för nu övas det och det tycker jag känns tryggt!
En allt oroligare värld lever i… det går inte längre att bortse ifrån. Jag närde länge en naiv dröm om att vi ska ska lägga ner våra vapen i den förblindade tron att ett fred på jorden nästan är i sikte, och att alla människor i grunden är goda och vill försoning .

Vilket så sorgligt, nu är en uppfattning långt ifrån den omutliga verkligheten.
Jag har förvisso i den här frågan blivit klokare, mer realistisk och mindre pubertalt idealistisk med år och genomlevd verklighet. För vi måste förstås… som land och nation anpassa oss efter rådande världsläge och visa alla de militära muskler och tänder som vi har.

För fortfarande återstår för mänskligheten att utveckla sig framåt och in i det fredsbevarande förhandlingsalternativ som jag hävdar är och alltid borde vara en vapenlös kommunikation mellan mogna och trygga, kloka och osjälviska ledare. Men än är vi inte ens i farstun när det gäller den progressen, och då gäller det att första hand avskräcka, men också ha en fullgod beredskap på flera områden för eventuella angrepp. Och då går tyvärr inte längre att klamra sig fast vid nån romantiserad, världsfrånvänd pacifistisk dröm om att ligga lågt även om det för mig i grunden är att föredra.

Och ett bra, sunt och väl förberett och fullrustat försvar är, tycker jag, som en nationell livförsäkring som MÅSTE vara “tecknad och betald” OM nånting händer, vilket vi INTE har nån garanti för att det faktiskt kan göra. För Sverige är inte längre en fredad zon och i inget avseende nåt militärt undantag!