Det är i mötet med varandra – i interaktion och ömsesidigt utbyte, som vi bygger vår människa och får gnistan inför att bli “blir till” på nytt hela tiden, för utan ett DU inget JAG…!

Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Av någon, fortfarande ganska oklar anledning har jag egentligen ända sen jag var i tonåren hamnat i kontakt med, eller ganska ofta av en ren slump stött på människor som har velat öppna sig för mig med sina problem och bekymmer och den tilliten och det förtroendet har jag alltid varit tacksam för.  Och jag är lika glad varje gång jag  i någon mån har kunnat hjälpa någon till ett bättre och mer meningsfullt liv eller en ökad självkännedom. 

Och ett exempel på det är att den senaste tiden har haft en del stödsamtal med en olycklig och ensam människa i medelåldern som bad om min hjälp. ( Jag vill understryka att den här personen inte läser min blogg och inte kommer att beröras av det här inlägget.)

Under många år har den här personen känt en smärtsam saknad efter mening i sitt liv, och upplever upprepade misslyckande i sina lite tafatta försök att hitta kärlek och en partner som hen kan känna samhörighet och harmoni med för en varaktig, hållbar relation. I sin närtids historia ligger också en skilsmässa från ett kortare äktenskap där ett barn kom till världen.

Redan för 15 år sen, försökte jag hjälpa till med lite vägledning och självhjälp och såg då, på mitt sätt, hela bilden av den här personen och vad som jag ansåg var själva grundproblemet, utöver det som redan innan var känt. Hen visade sig tyvärr svår att hjälpa, eftersom människor med dålig självkännedom inte alltid ser sina egna problem och då inte heller känner sig motiverade, inte ser vinsten, med att göra de förändringar i sig själva, som kan rubba gamla inrotade ibland överskattade,  hindrande vanor och mönster som är kopplade till trygghet och fast mark i tillvaron.  

Men det krävs ju som väl alla känner till, “två för att praktisera en tango” och det gäller i högsta grad också… när det gäller mänskliga relationer och interaktionen mellan oss. Men ibland ställer tyvärr olika bakomliggande orsaker, som vissa sociala begränsningar och dysfunktioner kopplade till personlighetstyp, till det för människor och då kan det bli svårt och till och med stora problem i mötet med andra. Och då kan upplevelsen av bitterhet och att “livet är orättvist” ligga nära till hands och blir då svår att rubba, med den följd att det lägger sig som ett hinder för självreflektion och all motivering för utveckling. 

Och det handlar då ganska ofta om att det är svårt att kunna känna anknytning till andra människor och att det för vissa brister väsentligt mycket i förståelsen av andras tankar och känslor. Då finns förstås heller inte alltid fullt ut motivationen eller intresset, för just mellanmänsklig interaktion – att ge och ta, i ett ömsesidigt utbyte. 

Det här skapar inte sällan problem i synnerhet om man vill få kontakter och till exempel hitta en livskamrat, det blir ofta för komplicerat, eftersom man liksom inte heller vet hur man “gör” och då hellre avstår från sitt kontaksökeri. Eftersom det blir förenat med ett visst risktagande och att man efter en del försök vet att det igen… kan leda till ett misslyckande och det att på nytt bli besviken.

Vare sig det ligger en medfödd social- känslomässig funktionsbegränsning bakom eller kanske en, genom livet förvärvad, härskande egocentricitet, så blir ändå förmågan till anknytning och intresset för någon annan utanför sig själv, det som avgör. För som sagt: Det krävs två för en tango…!

Och brister det i den funktionen så kan det förstås bli svårt i alla typer av relationer, för som jag tror… så uppstår det i en människa med anknytningsbrist och svårigheter att känna empati och inkännande, ett naturligt tomrum där frukterna, resultatet av bra och innerliga relationer med ett ömsesidigt utbyte annars skulle funnits som en glädje och ett varaktigt välbehag. Det som ger den där känslan av det mål och den mening i livet som de här människorna just säger sig sakna och naturligtvis mår dåligt av, men inte alltid ser de samband eller orsaker och verkan, som de själva är med och påverkar. Och det är en komplicerande faktor, men som vissa faktiskt kan påverka genom att rent intellektuellt FÖRSTÅ utan att känna sig fram till, om…en motivation finns med i bilden.

För det är svårt att hjälpa de här personerna med anknytningssvårigheter när de från början inte fått med sig de verktyg som behövs. Och jag har, som sagt, förstått att den cerebrala vägen då istället blir den man måste välja. Och man får då  istället mer tänka sig fram till strategier för hur man gör i mänskliga relationer, och hur man kan samtala och skapa ett utbyte, som kan förstås av hjärnan utan att det kräver allt för mycket känslor och inlevelse eller direkt anknytning. Och det är gott nog tycker jag, för genom det slipper många bli isolerade och onödigt mycket ensamma och i förlängningen en del, rent av  olyckliga.

Men det är för mig nåt mycket sorgligt och nästan tragiskt med de människor som inte kan skapa anknytning eller inte  kan förstå vitsen med att gå utanför sig själva och sina egna tankar och känslor och som inte finner motiven för att lämna sin egen föreställningsvärld, eller inte kan se eller förstå en annan människas världsbild. Och det är viktigt att säga… att det ganska ofta handlar om en medfödd brist, men ibland  är det fråga om en ohejdad långtgående och djup egocentricitet – en egoism, hos någon där intresset för andra människor är minst sagt begränsat…

Det här påverkar omgivningen OCH medmänniskors liv, för det är ju, tror jag i det sanna mötet på djupet mellan oss, som vi konstant, så att säga BLIR TILL och bygger vårt människoskap. Och genom det som vi skapar – och omskapar varandra gång på gång under livsresans gång.

Och därför jag vill påstå att, utan ett DU heller inget JAG…!