Där vid den där lite tysta, eftertänksamma hållplatsen mellan NUET och retroperspektivet, där jag hittar min stora samlade tacksamhet till mitt hittills genomlevda liv

Ett nytt inlägg skrivet, genomkänt och publicerat av mig Ann Danell. 

Om man som jag är omgift, vilket verkligen inte är nåt unikum numera, så är det lite som att ha levt två liv, kan jag känna ibland. Och jag är glad och tacksam för båda mina “liv” och äktenskap och vad det har givit / ger mig. 

Och det är lite bitter – ljuvt men mest är det förunderligt, när jag tänker på tidens fartfyllda gång och att det är hela 48 år sen den här bilden togs när jag och min förra man och mina barns pappa, gifte oss. 

Som vi gladdes åt vår första lilla lägenhet på Hagstigen i Mörlunda då när det så typiska brun-grön-oranga 70- talet firade triumfer med sina vilda, vida byxben och megastora glasögon, ( man fick mycket glasögon för pengarna på den tiden… hihi). Och den “fördelen” den har kommit tillbaka men nu i ett mer generöst sällskap med andra stilar och det är bra. 

Tjejers och killars frisyrer var då intill förvirring lika varandra och slutade ofta en bit under öronsnibben i den typiska unisex – looken. ABBA vann Melodifestivalen och man nästan svimmade av förtjusning över en tapet med STOOORA bruna blommor…Och den ovan nämnda trion, brunt – grönt och orange var verkligen den tidens trio av ohotad färg – ELIT. 

Och det mesta kommer ju igen och får sin renässans och blir då mode och hett på nytt och visar sig med jämna mellanrum, som nu när 70 – tals färgerna har gjort en viss come – back. Och jag tycker om det som kommer tillbaka med god hjälp av tidens cirkulära pålitlighet och känner ofta i det stora hela, som en mild passion… inför anblicken av det gamla igenkännbara, för i det bor för mig en viss trygghet och en hel del nostalgiska känslor. 

Vid den här tiden var jag en ung mamma och bara nitton när första barnet, Johanna som blir 53… i år kom och jag skulle fylla 20 året efter. Och det var då som att det fanns ett kvardröjande eftersläp av att mammor som i allmänhet mer sällan inriktade sig på längre studier och yrkeskarriär och var helt okej med ett enklare jobb när mammaledigheten var slut. 

Själv hamnade jag ganska otippat i en liten fin gammaldags mataffär i Målilla kyrkby där jag nog gjorde en del sociala insatser med mitt människointresse bland mycket trevligt folk. Men i övrigt var jag lite osäker på själva kassaarbetet, tyckte det var ett stort ansvar, men klarade det hyggligt bra ändå.

Knappt två år senare och en för Målilla typisk het sommardag, öppnade jag dörren till den byggnad – den arbetsplats- dåvarande Målilla Sjukhem och det f.d gamla sanatoriet där väggarna var fyllda av en fantastisk historia som gick in i mig direkt! Och jag älskade den här gamla sanatoriebyggnaden, där min mamma jobbade på kontoret, från första stund och till min sista jobbdag där 1996! Här fick jag uppleva så många lyckliga meningsfulla dagar och så många fina möten med människor och där jobbade också Krister som sjuksköterska.  

Och på området bodde vi en mysig gammal tjänstebostad och hade verkligen nära till jobbet. Nu är sen länge sjukhemmet nedlagt vilket var en stor förlust, för här mådde våra gamla vårdtagare verkligen bra och trivdes i en fantastisk inne- och utemiljö. Och då, i en i dessa dagar betraktat privilegierad tid, utan stress och med all den tid vi behövde för att ge det bästa till dom.

Det är märkligt och ganska roligt tänker jag… att den där 22-åriga Ann har en större plats i mina inre boningar än den Ann som nu har fyllt för mig rent objektivt, ofattbara 72…! Men minnena verkar också dom, följa principen ” först in – sist ut” och nya upplevelser och intryck får numera lite mindre plats och en har en del sämre hållbarhet i minnesarkivet. Och man tittare allt oftare bakåt och gläds åt det som nu längesen har varit – och farit.

Men alla de åldrar som jag har genomlevt dom har jag, som jag har sagt förut, i någon mening kvar i mig, den saken är klar. Och gamla stämningar och minnen kan jag nå igen och uppleva när jag med nöje hälsar på mig själv i olika perioder i livet! Och jag vet att många andra känner på samma sätt. Det tror jag är bra, för då kan man ha kvar sitt ID som HEL människa och då kan själens alla erfarenheter få utrymme och tala fritt och kanske komma till nytta igen.

På fotot här ovan har det gått fyra år till och vi slog till och gifte oss barnens pappa och jag, efter en tid som sambos, och lilla förstfödda Johanna, som nu är 52 och min bästa vän i livet, var en sån duktig brudnäbb. Men det där att gifta sig var inte helt självklart i det ganska radikala 70 – talet och det krävde nästan lite mod att bryta det mönstret och ta det steget. I min mage låg då lillebror Tobias som med tiden blev en duktig hundtränare och etolog. Och sju år senare kom lillebror och blivande arkeologen Petter till världen. Ja, tänk såna gåvor livet presentar oss med, och vad roligt och tacksamt det är att kolla bakåt…!