Genom svårigheter mot stjärnorna – “per aspera ad astra”, ett suveränt latinskt uttryck att luta sig mot som ger perspektiv när livet tar sina hårda, fostrande tag och prövar vår hållfasthet i varandet

Ännu ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag kan med nöje och STOR tacksamhet konstatera att naturen, oberoende av allt annat i denna oroliga värld är superstark, sig själv nog och firar nu triumfer i skönhet och grönska! Och själv har jag ännu en dag vunnit “högsta vinsten” genom att jag kan stå på mina ben, lever och andas och i det stora hela, rent materiella överlevnadsperspektivet, till skillnad mot så många andra, i den meningen orättvisa  världen, har det nästan oförskämt bra.

Men jag tänker av en anledning på det latinska uttrycket “PER ASPERA AD ASTRA, som översatt betyder :

“GENOM SVÅRIGHETER MOT STJÄRNORNA”.

Och jag kan inte komma förbi att nu ÄR en särskild tid med en särskild atmosfär och speciella energier som tycks vara kännbara för många, vem som helst och för hela klotet. För jag kan ur ett retroperspektiv inte minnas… fast jag har en del övervunnet i min ryggsäck, att underligheter, hinder och oförväntade motstånd att övervinna, visat sig så samstämt, så tätt som nu, i alla fall för mig och maken.

Men, jag vill  verkligen understryka att det finns så… många som har det betydligt värre och dom människorna ger jag från hjärtat min fulla medkänsla och önskar bot och bättring och allt gott!

Men det är så märkligt nu, för jag ägnar merparten av dagarna åt nödvändig problemlösning i olika valörer och jag vet att andra upplever detsamma. Man överkommer ett problem eller lyckas montera ner ett hinder, så anländer nästa… och blir med olika tidsåtgång och en del uppfinningsrikedom och inte utan nödvändig ansträngning, oftast nådefullt besegrat och man blir så vansinnigt glad! Och det här för oss aktuella mönstret det kan på lite avstånd, vissa dagar synas som nästan lite tragikomiskt.

Det ena efter det andra iscensätts och visar sig lovande och bra, hoppfullt och stabilt. Och tryggheten knackar på och gör ett efterlängtat återbesök men… vänder så retfullt som i farstun och tycks säga: “Nu får ni själva lösa det här…!” Byter skepnad och drar sen så lurigt bara bort.

Men jag försöker undvika att hamna i affekt, för det underlättar inte nämnvärt, och jag gör verkligen nya omtag och tar, så att säga, med omsorg på mig “positiva mössan” varje ny dag. För jag fattar ju att det här träningsmaterialet är långt ifrån tomt eller meningslöst, utan att det naturligtvis finns en avsikt och är ett TILLTAL någonstans ifrån där såna av verklig betydelse har sin avsändare. Men jag tycker det hela känns som det vore ett fostrande och ganska tufft TRÄNINGSLÄGER som vad jag vet…varken jag eller  “hulde maken” har anmält oss till.

Men, som vi tydligen är kvalificerade och föranmälda till. Och en del saker som händer är så märkliga och dåligt tajmade att man bara undrar vad – och vem det hela syftar till och och varför som denna inbromsning på tillvarons trygga raksträckor sker gång på gång i flera sammanhang…? Och varför den där sköna vardagstryggheten i världen nu blivit så flyktig , och för många stackars krigs – och konfliktdrabbade människor är helt borta. Vad är det för tid och för vilket syfte är den nu för mänskligheten så uppenbart mogen, och som redo för något större och övergripande, tänker jag…?