Dagens inlägg som alltid producerat och publicerat av mig, densamma – Ann Danell.
Apropå tidens gång och det tillhörande vemod som som jag emellanåt har svårt att hålla ifrån mig.
Och så det där med att “varje ålder har sin tjusning” det var en inställning som jag förut inte har haft några som helst invändningar mot. Men nu, när efter en del nybörjar – skav med både svårmods -invasioner och stunder av ren och osminkad dödsångest, har kommit in i den ännu ganska ofattbara rollen som en framskridande senior, så kan jag uppriktigt, inte vara lika entusiastisk inför det här uttrycket. Men jag är glad och mycket tacksam över att leva och vara väsentligen frisk.
För det ska sägas… och nu talar jag endast om mig själv och min fas som äldre i livet, att gudarna ska veta att det då händer en del med både kropp och psyke. Och som jag i mitt enfald “so to say”… dels inte riktigt kunde föreställa mig och som mitt undermedvetna nog hade valt att förtränga, för man är ju inte alltid så “klok” som man tror.
Och det handlar ju om att kroppen med all rätt, nu börjar skicka mig och många andra, ganska feta fakturor på allt jobb och slit, mödor och styrkeutmaningar som denne trogna följeslagaren, min älskade kropp… har gjort möjligt för mig på ett fantastiskt sätt. Och jag kan tycka att man, inklusive jag själv… förblindad av livets framfart ofta tar hälsa och kraft och det gamla trygga “som vanlig” nästan tog för givet.
Men det är ju faktiskt inte mer dramatiskt än att det är naturens gång, och att man med åren blir lite tröttare och mer långsam i det stora hela och att kroppen ibland säger ifrån. Och det förstås för att den måste, är klok och vet värdet av att fördela och spara på energierna i den mänskliga kroppen. Och då blir man ofrånkomligen lite långsammare och tröttare i det stora hela.
Vilket kan bli en kännbar frustration att hantera och ett faktum lite svårt att tugga i sig när man ser så mycket både inne och ute som man vill göra men kanske inte alltid kan. Men då måste man låta förståndet vara prio.1 och disciplinera sina känslorna, för det funkar inte alltid att köra på som vanligt! Men det är förvisso inte helt lätt att acceptera och då är för mig skrivandet en verkligt trogen vän att luta sig mot.
Och i såna stunder när kroppen värker lite överallt, så får jag ibland känslan av att jag redan står där vid porten hos Sankte Per… i osäkerhet över om jag blir insläppt…eller inte och att allt är kört och färdigt. För så kan en känslonatur som jag reagera och fantisera. Men lyckligtvis så är jag i grunden och sen barndomen, en överlevare av rang, som ofta ser på mig själv och mina insatser med humor och med en ganska bra distans till mig själv. Och jag har hittills haft lätt att hitta ljuset igen när det verkligen behövs!
Och så här i mogen ålder är det som att den högre pedagogiken liksom experimenterar lite med oss… och ibland kastar mig rätt så många år tillbaka i tiden. När 72-åringen i mig regredierar tillbaka till den då osäkra och lite existentiellt förvirrade tonåringen… en tjej med bara nybygget av ett lite skakigt självförtroende, som det ofta är då. Och det här kan bli en krock som kan bli rent komisk och få ett högt underhållningsvärde, i alla fall efteråt…hihi.
Och det är banne inte jag som tar initiativet till den här osäkerheten… utan DEN våldgästar mig utan att vara inbjuden hihi ! Och kör helt fräckt en del repriser av en del jobbiga sidor som visade sig för en i den där åldern när man gick mot full blomning i livet, var under uppbyggnad och ganska osäker spretade åt alla håll i sikte efter identitet och säkerhet.
Men tänk…att jag märker nu att det går att vänja sig vid gästspelet med kombinationen av 72 – åringen och den gamla inneboende 14 -15 åringen, den som ibland dyker upp i vissa situationer av återupplevd osäkerhet och gamla stänk av självförakt i mig. För det samarbetet och den kollisionen kan ändå ge mig så många goda skratt och så får jag ju nåt underhållande att berätta för mina barn som skrattar gott…!
För där och då när jag till exempel står i kön i en affär och ibland (som om jag vore världens centrum… men känner raka motsatsen) får den orealistiska känslan av att “alla tittar på mig” och så sjukt inte kan bestämma mig för var jag ska fästa blicken.
Om jag kanske…så där lite lagom “seriöst” ska fake- kolla löpsedlarna bredvid mig eller koncentrera mig på att spana in veckans stammiserbjudanden på väggen. Eller bara så där lite lagom coolt stänga av och stå och drömma till det blir min tur i kassan.
Där är i såna här lägen jag numera trots god vana… kan hända att jag lite nervöst uppspeedad klantar till det med kortet eller mobilen och förstås…blir ännu mer osäker. Och då brukar jag inte sällan…skoja till det och börja skämta om mig själv som om jag vore helt…dum i huvet hihi…!
Och det här är en irriterande skillnad mot den väsentligt säkra och socialt ganska välutrustade person som jag faktiskt alltid varit merparten av mitt vuxna liv, då jag har älskat att stå inför en “publik” om jag haft nåt vettigt att säga. Och jag har till exempel under mina år i vården, hållit i en egen erfarenhetsbaserad utbildning och då utan svårighet föreläst i demensvård.
Men jag tror bergfast på att allt har sin mening i det större övergripande perspektivet, och att man får försöka gaska upp sig och motstå sin egen osäkerhet genom att luta sig mot mot dom framgångar man faktiskt har tillryggalagt. Och så stärka sig med alla erfarenheter och kunskaper man hämtat hem vid det här laget. OCH VETA sig eget värde och så förstås, behålla distansen till sig själv och ALDRIG sluta se med humor och tolerans på sina egna och andras tillkortakommanden. För såna har vi alla både som repriser och nyproduktioner hihi…!
