Det här inlägget är skrivet och publicerat av mig Ann Danell. ‘
Och det handlar om den självklara rätten att få göra sina egna val och finna egna vägar livet. Utan att behöva bli granskad och bländad i ansiktet av den inte så sällan, stränga normens starka lampa.
För det är lätt att tro att det för alla ligger djupt i den mänskliga naturen att vilja stå förhållande till andra, och att naturligt vilja ingå i en gemenskap och med det vara del av nåt större. Och de flesta av oss hittar den tillhörigheten i familj och vänkrets och i den dagliga jobbkontakten. Eller på andra sociala mötesplatser som vi ju har så många av i dagens samhälle.
För så många människor mår bra och utvecklas, växer och stimuleras i mötet med andra, och för en del är gemenskap och sociala kontakter ett ovärderligt sätt att hämta energi. Och för vissa för att faktiskt klara vardagen och kunna överleva – rent mentalt.
Och det är nog ungefär så här som många av oss vill beskriva den sociala normen. Men sanningen är ju DEN att långt ifrån alla tillhör den, känner sig inte bekväm med den begränsningen och så har det alltid varit.
För det finns bland oss människor och precis som i djurvärlden, solitärer som inte har samma behov av att följa flocken. Individer som faktiskt hittar livets mening och glädje i det rent motsatta, i eget sällskap, i frihet vid sidan av samhällets gemenskaper och förväntningar. Och för vilka detta faktiskt är självvalt och de är då fullt nöjda med det och vill slippa mystifieras intill stigmatisering!
Själv behöver jag ibland påminnas om att det finns människor som INTE är som jag själv, socialt eller känslomässigt. Och att det för vissa, det där att öppet visa känslor eller att ta sociala kontakter kan vara som att avlägga visit i gamla tiders finrum.
Dit går man då mer sällan, kanske vid särskilda “måsten” eller bara vid högtidliga tillfällen. För det kan vara som ett lite otryggt, främmande rum som inte är uppvärmt och där det antagligen kan kännas riktigt obekvämt.
Till skillnad från mig själv som har känslorna och den sociala antennen nära, ibland lite för nära… i mitt inre “vardagsrum” där jag typ springer in och ut, mest hela tiden. Och därför händer det också att jag då och då blir dränerad på energi och då på mitt sätt behöver hämta energi och nya krafter.
Solitär, utåtriktad,” känslo – ekonomisk”, introvert eller emotionellt inkontinent…med mera och flera. Den paletten är bred och ska banne få vara det! Allt annat strider mot varje människas rätt till egenart, tycker jag.
Så strunta i normen… för den har alltid sina hängivna anhängare och klarar sig alltid ! Och LÅT för all del var och en få vara SIN sanna natur och bli komfortabel med det!
