En riktigt god morgon och högst detsamma för dagen i sin helhet, till er alla kära vänner!
Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Ännu en nyskapad dag har troget startat sitt uppdrag och med en suverän målinriktning börjat måla upp sina scenerier till glädje för oss och allt det levande!
Man blir mer eftertänksam när man blir äldre och det är som om jag nu bättre och mer på djupet, förstår att ta vara på den dyrbara tiden, och jag har börjat öppna min skrivarverkstad allt tidigare för jag tycker det är så himla roligt och för att det finns så mycket att skriva om, men den känslan har jag lyckligtvis haft hela mitt vuxna liv.
Vädermässigt ser dagen lovande ut där jag bor och himlen är så där ljuvligt blå och strålar liksom ut sina energier med både kraft och mildhet – samtidigt. Och det upplever jag som en rörande omtanke som tycks lugna resterna av blåsten från i går, som nu smått förvirrat, men något lugnare, fortfarande far runt som åt alla håll samtidigt. Och jag säger TACK till ännu en av universum, producerad mirakelföreställning att få leva i och förundras av!
Från väderleksrapport till musik och minnen, en kombo som ofta följs åt i en oskiljaktig symbios och behöver varandra, lika mycket som jag behöver den. För några väl utvalda doser 60 – tals musik har för mig samma höga prioritet som bra mat och motion. För jag tror det är rena healingen och särskilt för hjärnan och hjärtat, att ha en bra kontakt med sina genomlevda åldrar och särskilt då när man var på toppen av sig själv med sina vidöppna sinnen, mycket känslor och in – och uttryck som var i omlopp.
Tonårstiden gjorde ett så starkt avtryck i mig och det var en tid jag älskade. Den tid när den amerikanska popmusiken blomstrade och vi youngsters med den. Och det fanns flera grupper som var superbra och ofta med den där typiska sköna stämsången som man sällan hör numera.
The Seekers var en sån grupp och jag kan än i dag känna hur det kändes när jag spelade deras låt “I will never find another you” på min bandspelare, eller hade turen att kunna ratta in den på radio Luxemburg, vilket inte alltid var helt lätt…! Musikminnen är starka, snudd på odödliga och heliga för mig, för de krymper tiden och spolar tillbaka bandet dit där ungdomstidens sällsamma energiminnen finns kvar!
Och jag tänker i mitt stilla sinne och hoppas… att när himlaporten en gång förhoppningsvis kommer öppnas för mig av sankte Per, att han kanske delar min musiksmak. Och vem vet… kanske har han nån gammal fin vinylplatta med den här låten eller nån annan gammal goding från samma era – popmusikens guldålder, och välkomnar mig med! Vilket önskescenario det vore för mig!
