Är man ute i de sociala medierummen får man räkna med lite skit under naglarna, våga vägra tävla och inte vara snarstucken, för man har all rätt till sin egen definition och målbild av det man bidrar med och det man önskar sig i livet!

Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Hallå där igen go vänner!
Hoppas ni har det så där nästan oförskämt bra denna härliga soliga morgon, för det har jag och vill bara ha det lite lugnt och kravlöst. Men det hindrar inte att mitt ganska rastlösa huvud jobbar vidare och drar i min uppmärksamhet. För så jobbar en sen länge beroendeframkallande lustfylld kreativitet i mig.

Och den “drogen” den kan vara både bra och mindre bra, när man ibland  borde stänga ner och ta lite ledigt, för jag och mina inlägg är ju verkligen inte tillvarons centrum. Och sociala medier medierummet stängs ju gud ske lov…hihi inte ner utan mina blogginlägg eftersom det finns så många andra duktiga och läsvärda skribenter.

Men för mig handlar det liksom inte om den aspekten och jag unnar precis alla… sitt utrymme och sina fria ord och tankar, och jag har aldrig haft lust att “tävla” eller skriva utifrån det perspektivet. För jag är de facto ingen tävlingsmänniska och gillar inte att vara i den för mig rent obehagliga hetluften. Utan det handlar om att skrivandet för mig är näst intill ett måste för att jag ska få ur mig tankar, reflektioner och känslor för att må bra och vara harmonisk, och så har det varit sen jag var tonåring.

Vi får väl se om manusunderlaget fortsätter infinna sig i min skalle och hur länge lust och längtan till skrivandet finns kvar i mig, länge än hoppas jag och ber för.

 Och jag får ofta mina infall så tacksamt och nästan lite underligt, lika fort “som en gris blinkar” och efter att i dag ha läst lite i några trevliga tidningar så landade ett oavvisligt behov av att ta upp ordet FRAMGÅNG i mig.

Och nu tänker jag vända och vrida lite på det och kasta ut frågan vad – och hur mycket… vi egentligen är beredda att underkasta oss under själva VÄGEN FRAM – till den grad av FRAMGÅNG som vi gärna vill nå och få…? Och hur vi var och en definierar betydelsen av det här ordet och om vi är beredda på en del motvindar och lite skit under naglarna under exponeringen sträckan fram till den ofta glorifierade målbilden?

Jag har stor respekt för och beundrar  många kloka skribenter, coacher och vägledare som med kunskap och sann god vilja vill inspirera oss till den framgång som alla antagligen kan nå med rätt tänk och fullt fokus på det målet.
För det är både bra och positivt eftersom det syftar till en rimlig programmering av hjärnans möjlighet att med rätt tankar, faktiskt nå den framgången. Men vad är då egentligen per definition framgång när majoriteten av oss i flera avseenden och i någon mening utifrån SIN betydelse, redan har nått det målet…?

Och jag tänker att ett sånt mindset kan kanske om det står kvar där i huvudet 24 timmar om dygnet, för en del redan överambitiösa människor med fokus på lycka och framgång, tendera att slira över i en HETS i jakten på det här. Och då kanske skaffa sig en ängslan inför att inte göra “rätt”, inte vara beredd  och verkligen stå där med öppna armar och ta emot lyckan när den dyker upp, och med det få känslan att ha missat alltihop eller att det är något fel på “mottagningen”.

Jag tror att det kan vara bra att med en viss realism också kalkylera med den “BAKGÅNG” som också hör livet till och ibland dyker upp mitt i en strävan efter framgång och till och med när den redan är uppnådd, och vara lite förberedd på den. Den kan böka till det för oss när den först visar sig, men den kan också bli en meningsfull eftertanke till att ta några steg bakåt och reflektera över det man har gjort och faktiskt ibland redan uppnått!  För att sen ta ett mer genomtänkt steg framåt igen och in i något nytt.

För annars blir vi lätt mer besvikna och låga när den där FRAMGÅNGEN trots alla positiva tankar, inte dyker upp när vi förväntar oss ett resultat. Och jag tror på intuition och magkänsla och en bra balans mellan realistiska förväntningar på en blandning av BÅDE framgång och “bakgång.” Och att det är någonstans där mitt emellan i ett gyllene snitt, som vi ofta kan uppskatta livet allra mest!