Vissa dagar känner jag en särskild närhet och som en pulserande och öppen kanal till den där omtalade ANDRA SIDAN och till de människor och djur som en gång funnits i mitt liv eller i min släkthistoria. Och idag kände jag en plötslig längtan efter min farfar, vars liv och minne vidrörde mig och blev så verkligt och som förklarat för mig.
Man vet ju aldrig hur länge man får nåden av att få vara här och traska omkring på den här vackra sällsamma jorden, så är det och med den vissheten/ ovissheten får man leva. Och man får inte vara otålig om man som jag, tror på reinkarnation och återfödelse – gånger flera och lägga sin tilltro till den övertygelsen.
Man bör ha en långsiktig tillit och vara existentiellt tålmodig, för NÅGON gång under evighetens himmel kommer vi, sannolikt… att få möta våra gamla själssyskon – kära medlevare, släktingar och vänner igen. Och förstås våra älskade djur, de vänfasta änglavarelser som nog aldrig lämnar våra hjärtan, som de så osjälviskt har fyllt med så mycket kärlek, beskydd och goda omtankar!
Och vi kan nog vara ganska säkra på att vi i pedagogiskt syfte antagligen också får träffa våra eventuella ovänner igen för att förhoppningsvis kunna låta ett förklarande ljus falla över både stelnade missförstånd och ömsesidigt vidmakthållna dumma missförstånd. Men vi vet inte, ska inte veta… när den tiden är inne, och det tycker jag rent logiskt, är en fullt fattbar princip.
Den här mannen på fotot i den svarta ramen, min farfar Einar Stridh, född i Vetlanda någon gång i slutet av 1800 -talet fick jag tyvärr aldrig träffa, för han dog plötsligt mitt i sin arbetsgärning på ett bygge bara lite över 40 år gammal.
Han är så lik min son Tobias utseendemässigt och jag känner igen mig själv i farfar, som enligt släkten var en ganska ovanlig man för sin generation. Einar var kreativ, en sann konstnärssjäl och ägnade sig mycket åt sina älskade barn. Han författade och diktade var en drömmare… och på vers skrev han glödande vackra kärleksbrev till min mer pragmatiska och jordade farmor, brev som tyvärr inte finns kvar.
Men han var också en skicklig målare och byggmästare som själv byggde familjens stora fina hus i stadsdelen Östersand i Vetlanda. Han var som sagt en ömsint och närvarande far och på flera gamla foton är han alltid lite ovanligt, ensam utan farmor. Men har nästan varje gång någon av de fem barnen tätt i sin famn och till sitt hjärta och de andra alldeles omkring sig, och det är så rörande att se för mig.
Alldeles för tidigt rann hans liv ut, och jag har alltid känt inom mig, att det var då som min pappa “gick sönder” av den förlusten och antagligen stängde av sina känslor, sin empati och sitt inkännande med andra människor. Och som jag tror, då började utveckla en psykisk sjukdom som var svårbehandlad och som fick svåra följder och så småningom hindrade hans yrkesutövning som frisör och omöjliggjorde normala fredliga sociala kontakter. Och förstörde livet för oss närstående.
Min far var mig allt igenom främmande i precis allt och framstår så tydligt som sin fars / min farfars raka motsats. Och ibland kunde han lite nedlåtande säga till mig: “Du är så lik farsan och du skriver, diktar och håller på som han”. Det tog jag ändå till mig som ett beröm och lade i mitt hjärta. Och jag ser fram emot att en gång och för första gången… få möta farfar Einar och se in i hans charmiga, lite luriga blick och få prata med honom som den min själsfrände… jag tror han var.
Det här inlägget är författat, och publicerat av mig
Ann Danell, och ingen annan, den 26 maj 2024.
