I dag när solen kämpar på med sitt ljusarbete från en sån där alldeles typisk blekblå vårhimmel, och medan talgoxen filar på med sin roliga vårvisa och när ivriga skator flyger omkring kors och tvärs för att kolla in den snart aktuella bostaden, så tänker jag på gångna vårar och förstås då på barndomen i mitt älskade Målilla.
Vårar sååå… färgade av att vara barn och ny i världen. Alla sinnen ännu oförstörda och alltid receptiva och en verklig storhetstid, nog den största för den mänskliga hjärnans förmåga att vara “här och nu”. Människorna från barndomen minns jag särskilt och de flesta med stor kärlek och en av dem var “Kalle Löve”. En i ordets rätta och mest positiva bemärkelse, speciell person, ett genuint original med stor integritet som hade modet att oförstörd vara helt sig själv.
En vänlig, klok, och” redig” man som älskade naturen och alla årstider, en person som såg oss barn, lyssnade på oss och behandlade oss med respekt. Så mycket av det “vanliga” sättet att leva, bo och vara valde han bort, och föredrog Hägelåkraskogen, djuren runt knuten och bäcken att tvätta sig i och trivdes i sin barack där i den tysta avskildheten. Jag kände mig alltid trygg i närheten av Kalle och tyckte om att prata med honom, för han var så klok och hans blick var så öppen och ljus, och i hans trygga sällskap så var det alltid spännande och roligt.
Men jag förstod nog först som vuxen på riktigt, vilken intelligent, mogen och särskild person Kalle verkligen var. I dag, denna ljusa vårdag vill jag hedra Kalles minne och tacka för vad han betydde för mig och alla andra Målillabarn och vuxna under uppväxten! Jag tror att han är ihågkommen av många som den centralgestalt han var i vårt lilla samhälle.
Tack Kalle för den fina människa du var! Och för det ljusa minne du lämnade efter dig när du gick bort på 70 – talet på vårt sjukhem där jag jobbade. Du gick in i evigheten ganska långt från din älskade skog, bäcken och fågelsången där du nog fortfarande lever kvar på något sätt. För där var och förblir säkert ditt rätta hem.
