Jag har ibland undrat över hur mycket min mamma och hennes generation kvinnor och en del män, när jag växte upp på 1950 – 60 och – 70-talen, kände av frustrationen över att inte alltid vara sanna sig själva och sin egen vilja, inte kunna ta för sig – inte vara tillräckligt tuffa och motståndskraftiga inför det som de ställdes inför i olika sammanhang. Och hur var det tänker jag… att leva med de begränsningar som fanns då inför lusten att följa sin innersta vilja och på ett rimligt sätt kunna, vad som förr brukade kallas, “armbåga” sig fram och nå sina mål, utan att vara “för mycket” och utan att på den tiden reta upp sin omgivning?
Det enda exempel jag har att relatera till är just min mamma som hade ett ganska kvalificerat heltidsjobb och redan på den tiden många bollar i luften som tog en hel tid och energi av henne, och från tiden med mig som barn. Hon var duktig, lättlärd och flexibel som så många andra kvinnor varit, men inte alltid fått möjlighet att visa, och så var hon SNÄLL och lite för osjälvisk, vilket tyvärr ibland kan ha sina avigsidor.
Och hon var dålig på att säga NEJ både i jobbet och privat och jag tror att det berodde mycket på en från barndomen djupt liggande otillfredsställd längtan efter att bli sedd och älskad. En längtan som följde henne som en skugga genom hela livet och som fick henne att ibland gå med på en hel del… som hade varit bra om det hade besparats henne.
Såna människor, och jag vill påstå särskilt kvinnor … blir just därför gärna de överambitiösa, högpresterande och pålitliga JA – sägare som alldeles för ofta ställer upp, repetitivt avlastar andra och tar på sig för mycket arbete. Och då är det bra att ställa sig frågan VARFÖR man EGENTLIGEN envisas med det mönstret! För allt för ofta visar det sig att man har blandat i hop GÖRANDET med VARANDET och målar självbilden utifrån den förväxlingen och då är det dags att stanna upp och revidera sig själv och sitt liv och bryta sig igenom den farliga villfarelsen!
För det här påverkar ju i längden inte bara en själv och den egna tillvaron, utan också de relationer man har eller vill skaffa sig och deras kvalitet och varaktighet. Och jag inte bara tror, utan jag vet…att min mammas generation av kvinnor då fann sig i att sitta fast i den gamla kvinnoroll som förväntade sig att det feminina släktet till stor del, per automatik, skulle leva upp till att vara så där “typiskt” anpassbara och okomplicerade, NÖJDA och behagliga som den cementerade normens förebild.
