Liv och dagar formar oss och ger i bland svårläkta sår för att vi antagligen i ett väl motiverat, pedagogiskt syfte själva ska kunna förstå och läka dom skadorna och lära oss av det!

Ett nytt och för mig angeläget inlägg, skapat och publicerat av mig, Ann Danell.

Det mänskliga Varandet är en storslagen gåva som inslagen i ett förunderligt vackert och skör – starkt omslagspapper.

Och det är som jag ser på det, i det stora hela “ingen dans på rosor” utan betydligt mer en seriös vandring genom landskap med skiftande framkomlighet bland både sol och glädje och en del nödvändigt mörker och skuggor. Och där det ibland längs vägen står ett och annat frågetecken, kanske ett utropstecken eller då och då en markant punkt som har sina budskap till oss. Men som vi själva får tolka och sen ge vår röst och lägga vår hand och gärning till.

Liv och dagar formar oss och lämnar förstås kvar ett och annat svårläkt sår. Sannolikt för att vi ska lära oss att kunna se våra skador och lära oss av själva sårläkningen för den kommer vi inte undan. Och vi har ju naturligtvis alla våra “svagheter”, våra Akilleshälar, inkilade i oss bland det som också är våra styrkor. Och det är oftast fullt kompatibelt och förstås tänkt att vara så för vår utvecklig och för vårt bästa.

Jag är numera i mogen ålder ganska säker på mig själv i det mesta och står stadigt i mina åsikter och synpunkter. Och särskilt när jag skriver och liksom reser i språket. Och där bland många känslor och i skydd av mina fria tankar, där har jag nog i en särskild mening min tryggaste zon och är typ oslagbar… känns det som ibland!

Och den känslan den är bara min och den tillåter jag mig! Den bejakar jag till 100 procent på behörigt avstånd från Jantelagen och liknande dumsnåla begränsningar som vi människor själva så motsägelsefullt har skapat.

Men av gammal ovana och med ett djupt liggande, ganska tragiskt ursprung till det här, så gäller inte den här tilltron till mig själv mitt utseendet, vilket, har genererat en svårbekämpad mega – dum fotofobi. Och antagligen är jag nog norra Europas mest ängsliga och ovilliga när det gäller selfies.

Men ändå… så står jag där ändå med långa mellanrum i gapet mellan att jag både VILL men INTE VILL, t.ex uppdatera min profilbild här på nätet. Så där odramatiskt bara… och som dom flesta andra och utan en massa ovärdigt tvivel. Och det blir ändå lite frestande när man som jag nyligen så uppiggande bytt glasögonbågar hihi. Så vi får väl se hur det avlöper, men det är ju ingen riksangelägenhet precis hihi…!