Ett inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Jag känner en stor tacksamhet till livet för att jag trots min genetiska bakgrund hittills klarat mig från varje form av missbruk och aldrig känt nån längtan efter att bedöva mig. Men när jag ibland ser en missbrukare av något slag så tänker jag : Det kunde varit jag…för vi har inga som helst garantier…! Och jag vill ge mitt absoluta stöd och min respekt för alla som kämpar mot ett beroende varje dag, och för deras anhöriga som bär en börda som för en i sammanhanget oinvigd, kan vara svår att föreställa sig.
Jag har så svårt att höra när människor så okänsligt och utifrån ett ofta grunt perspektiv, pratar om personer med beroendesjukdomar i termer av “Fyllekärringar, fyllon och pundare…” Blir både ledsen och arg över sånt och jag drar mig aldrig för att gå upp till försvar och tillrättavisa för att värna om de som har det svårt i livet, för jag vet vilket helvete de här människorna och deras anhörig lever i! Och den här föraktfulla jargongen plussar på ett lidande för alla inblandade som redan förut dignar av problem, sorg och motstridiga känslor!
Själv var jag alltid så rädd och orolig för att min egen mamma som tyvärr utvecklade ett plågsamt alkoholberoende, skulle kallas för nåt sånt här elakt och att jag skulle få veta det, för då skulle jag nog gått sönder för hon var för mig och många andra naturligtvis så mycket annat än en alkoholist. Hon var min mamma som gav mig livet och så mycket annat och jag älskade henne under varje lager av den personlighetsförändring som alkoholen gav henne!
Men det ska också sägas att det ofta är ett helvete också för de närstående till en missbrukande människa och blir naturligtvis mer komplicerat och som en ständig resa genom så många olika, som jag sagt förut, motstridiga känslor av frustration, medlidande, ilska, sorg och kärlek. Och min mamma och vi närstående fick också, i ett litet samhälle med en typisk social kontroll och en på gott och ont, väl etablerad “alla känner alla”- mentalitet, förutsägbart, erfara den stigmatisering och värdeminskning och det skvaller som särskilt, en kvinna som dricker för mycket utsätts för, och hur maktlös man blir inför en sån djupt rotad fördom som anhörig.
Och det gjorde ont i mig att en så fin och snäll människa som min mamma kunde förminskas av en del okänsliga personer, såna som jag förut såg som vettiga och potentiellt toleranta människor. För plötsligt så är det som om alla förut uppskattade egenskaper, kvaliteter och respekt, blir omsprungna och utsuddade i skuggan av det som egentligen är ett allvarligt sjukdomstillstånd och ingen skamfläck, och som av olika skäl kan grundläggas tidigt i det djupaste av någon.
Min pappa var tablettberoende och en fullblodsmissbrukare på flera plan, också psykiskt sjuk och våldsam. Men under mycket sällsynta, korta och snabbt övergående ögonblick av tappad kontroll… kunde jag som barn ändå skönja ruinerna av det som en gång varit människan i min far. Men det blev tidigt försent att kunna rädda den från undergång i alla de destruktiva motkrafter som han tidigt styrdes av.
Jag tänker att det är svårt och ibland helt omöjligt att av förståeliga skäl, ens nå ett uns av förståelse och acceptans för en sån person. Men för min bearbetnings skull underlättades den av att jag av nyfikenhet sökte nå en större helhetsbild av honom och fick då en inblick i hans underliggande hyperkänslighet. Ett personlighetsdrag som han antagligen hade skämts för, såg som en svaghet i en man och förträngde. Och det var tydligt för oss alla att han hela livet, som en motreaktion odlade hårdhet som ett ideal. Men i dag i väl mogen ålder kan jag ändå se en del av människan i honom och det kan ibland göra att jag känner en viss medkänsla för det lilla barn han en gång var och för att han blev sjuk och instängd i sitt ego.
Och fast att man kanske inte själv har erfarenhet av beroendeproblematik på nåt sätt, kan inlevelse, ett “det – kunde – varit – jag -tänk” och lite GOD VILJA få vissa föraktfulla och till synes så “präktiga” ofta självgoda människorna att sluta att hjärtlöst och “bekvämt” kategorisera svårt lidande människor och deras anhöriga med förminskande namn på etiketten. För det handlar alltid om en MÄNNISKA och… om att INTE göra skillnad på oss och våra lidanden!
Och ALLTID om en djupgående problematik, ofta med rötter i barndomen och om en person som har rätt till sitt fulla människovärde. Och det handlar om att vilja och kunna förstå att det här är en SJUKDOM och ingen karaktärsbrist! Och att INTE behöva bli kallad “pundare” eller “fyllo,” utan mötas med respekt och ses som en hel människa med många andra goda egenskaper. Det kan ibland nog vara det som gör att en missbrukare orkar ta sig upp från sitt hemska ångest – och bedövningshelvete…! Det är bra att ha med sig den tanken på vägen genom livet vill jag påstå. Ljus och vördnad över alla de med plågsamma, ibland livsvariga missbruk som gick i graven med skadade självbilder, skam och självförakt och som trodde att de var sämre än andra, de var ALLA människor de också…!
