Varför slarvar vi ibland och tar kärleken och hållfastheten i våra relationer för given, fast vi vet att det kan få konsekvenser som vi inte skulle tycka om?

Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell. 

Varför slutar vi ibland att omfamna den eller det som vi egentligen älskar i våra dyrbara relationer ?

Det är som om vi med tidens gång blir mindre kloka och mer riskbenägna i egentligen stadiga, väl etablerade relationer där den ömsesidig kärleken finns, blir mindre kloka och tar för givet det vi borde vårda och skydda allra mest! Det är som vi ofta blir blaserade och bortskämda inför redan väl investerade känslokapital som vi faktiskt har på våra ” nära -relationskonton”. Men som vi i vinddraget av själva livet faktiskt inte har någon garanti för.

Det är som om vi på ett mer ordlöst, nästan telepatiskt plan ändå känner och tror, att kärleken fortfarande är där av egen kraft och att det är en ömsesidig känsla, och då vilar i den villfarelsen att livet på något sätt kommer att vara en evig och obruten föreställning.
Vi gör det mot ett egentligen bättre vetande, och vad händer med oss och med de en gång glödande kärleksbetygelser som var självklara och fullödiga ..?

Varför blir vi ibland mer generade eller reserverade, eller till och med besvärade inför att visa kärlek, fast vi inte vill förlora en livskamrat för allt i världen ..?
Kanske blir man bara mer kroppsspråks- ekonomisk och tar så mycket av kärlekens språk för givet, låter det vara outtalat och försummar att använda det i de små fina, vardagliga uttrycken. Möjligen handlar det om att vi blir sämre på och latare med att upprätthålla den initiala förälskelsens nivåer av lyckohormoner…?

Det är här är bra synd för inget är viktigare än att aldrig så länge lågan ännu brinner, aldrig så lite, sluta omfamna de eller det vi älskar medan vi ännu finns här en stund på jorden tillsammans.! För vem vet när eller om, vi över huvud taget kommer att ses igen.