Man ska aldrig underskatta situationskomiken och det underhållningsvärdet som ligger i att i att betrakta sig själv, och där har jag oftast ingen manus- torka!

Ett synnerligen självupplevt och komiskt inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Underhållningsvärdet av att se på sig själv utifrån det är är nåt som aldrig ska underskattas, det vill jag påstå! Och att inte jag i en del situationer och särskilt sett i ljuset av backspegeln, har skrattat mig fördärvad, det skulle med en viss överdrift… kunna betecknas som ett under! För jag har en benägenhet att bli lite väl glad, tacksam, rolig och “underhållande” och med några stänk av eufori… när jag efter en viss tid  av självvald “isolering” kommer ut bland folk i vissa sociala etablissemang.

Och så var det då äntligen mer än dags… för den numera, lite smått folkskygga fru Danell att frekventera närmaste hårsalong. En gullig ganska atypisk frisörska som såg ut som en osminkad pojkflicka i fjortonårsåldern, men som förstås var betydligt äldre, såg snabbt och imponerande effektivt till att jag blev av med en bra bit av min tjocka kalufs. Snabb, vänlig och proffsig men lite för hårdhänt för min smak var hon. Men ni vet…” ska man bli fin då får man lida pin,” men det stigmat det var jag faktiskt inte i närheten av hihi!

Så det blev tid över och då fick jag typ lite hybris och slog som en blixt från en klar himmel, och för första gången, till med en ögonbrynsfärgning också…! Ett beslut taget i hast och inte så väl underbyggt med tanke på att jag av nån oklar anledning, tycker jag… aldrig har haft några riktigt identifierbara ögonbryn.

Men tänka sig att, medan jag så där lite skönt upplivad kände mig som jag hade gjort en tidsresa så plockade frisörskan bryn som jag inte visste att jag hade och färgade dom som behövde sitta kvar. Och då hade jag liksom krupit in i min gamla tonårsidentitet och kommenterade “salongsmusiken” som vore jag värsta proffset, vilket jag ibland kan tycka att jag ganska ålderslöst är hihi!

Visst jag ser ju lite dåligt utan “glas” så kan det va…men jag hade, som sagt, bryn så det räckte och kände mig plötsligt så enastående ompysslad, nästan lite speciell och liksom så skönt “mitt i smeten” och det var ingen oangenäm känsla! Det här gick dock inte helt smärtfritt, för det kändes emellanåt som hela hudkostymen följde med, och jag trodde banne mig att jag skulle behöva vaska upp två Panodil ur “akutfacket” i min handväska eller nåt i den stilen. Men det hela slutade oväntat bra och jag kände mig nästan som helrenoverad när jag nyfriserad också över ögona… anlände hem till maken som lyfte lite på sina, betydligt mer vildvuxna BRYN inför denna SYN!