En hommage till Ellen Key, den beundransvärda pionjär som gick i fronten för kvinnans rätt till nya fria tankar och självständighet, det incitament som sen gick i arv till eftervärldens feministiska rörelser

Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell. 

I vår historia finns många, tycker jag, alltmer bortglömda, fantastiska kvinnor som var pionjärer för  kvinnors fri – och rättigheter. Och bland dem vill jag självklart lyfta fram författarinnan och kvinnosakskvinnan Ellen Key som levde mellan 1849 och 1926, en sann eldsjäl som gjorde ett starkt och bestående avtryck i vår kvinnohistoria. Jag beundrar henne för att hon inte utan motstånd med stort mod gick i den i den absoluta fronten för nya sunda, kloka och fria tankar kring bland annat barnets och kvinnans villkor i sin samtid. 

Och hon hade som banbrytare ofta har, ett osjälviskt framtidsperspektiv i sikte! Hon SÅG människor som behandlades orättfärdigt, diskriminerande och ojämlikt och som fråntogs självklara mänskliga rättigheter, och då inte minst barnen! Ellen verkade under en tid när barn av tradition, ofta uppfostrades med händerna och inte alltid med hjärta och hjärna. Sånt ger själsliga spår och det såg och förstod hon och verkade för en förändring. Detsamma gällde för hennes brinnande inkännande med kvinnosaken. 

Jag tycker att Ellen Key och flera andra kvinnor som utan tvekan och med ett beundransvärt civilkurage banat väg för så många viktiga förändringar vilande på humanistisk medmänsklig grund, förtjänar att belysas och kommas i håg med kärlek! För de var BETYDANDE banbrytare som vi alla är ett TACK skyldiga! Och min slutkläm är i all vänlighet, några retoriska frågor: 

Hur uppfostrar föräldrar barn i dag i ett så annorlunda samhälle? 

Har ordet/ begreppet “uppfostran” oförtjänt möjligen fått en dålig klang, för att det finns mindre utrymme för att praktisera det…?

Eller har dagens föräldrageneration möjligen gått vilse i tron att uppfostran och vägledning är “gammaldags” och kontraproduktivt och kan punktera barnens självständighet…?

Jag ser ibland ganska dåligt närvarande, splittrade föräldrar som verkar nära att ge upp i sin egentliga fostrarroll och  som bra förebilder. Och undrar vilka signaler det ger barnen och hur mycket vägledning och uppfostran som i en tid av stress och hyperaktivitet, verkligen HINNER gå via hjärnan och hjärtat egentligen, hur kärleksfulla och välvilliga föräldrar än är?