I det som jag fortfarande kallar mitt “nya” liv, och i så att säga “andra akten” av min historia, har jag haft förmånen att hittills få tillbringa tjugosju… härliga saltstänkta somrar på Timmernabben. Ett litet samhälle som jag aldrig förut hade besökt och som ligger knappt 4 mil norr om Kalmar i ett verkligt idylliskt småskaligt kustlandskap där skogen och vattnet sen länge så fint och samstämt går hand i hand.
Under den här tiden har jag fått träffa min mans kusiner som tillbringat sin barndoms somrar här och som sen länge flera av dom har sommarhus på “Nabben” . Det har alltid varit roligt att träffas, men i början lite “darrigt” faktiskt… För vi har nämligen så helt olika social – och kulturell bakgrund. Att dom är ganska mycket äldre än jag gör inte det minsta och flera av dom har intressanta liv bakom sig och det är så spännande att lyssna när de berättar om det, fast mycket av det är lite främmande för mig.
Det här är mycket vänliga, omtänksamma och personer som alla råkar vara högutbildade och välsituerade, och som efter ganska högpresterande yrkesliv nu de allra flesta av dom, verkar fortsätta leva samma trygga och privilegierade, till synes bekymmersfria liv och det är så roligt att dom fortfarande är så friska och aktiva på många sätt.
Trots så många somrar som passerat, och fast jag inte har svårt att möta nya människor, så kan jag ändå bli lite nervös när det blir dags för de sen länge traditionella, årliga kusinträffarna där tyvärr, så sorgligt skaran decimerats på senare år… De första åren körde jag på mer än 100 % för att få till den absolut “perfekta” kvällen med den “perfekta” maten och det “perfekta” festkonceptet. Helt slut satt jag sen där vid bordet inte utan svettig panna och spände mig så axlarna var uppe vid öronen… och fortsatte jobba på för att vara den “perfekta” värdinnan…
VARFÖR? Jo, det ska jag villigt erkänna, för att jag var yngre och betydligt dummare och mer osäker än nu…! Och jag ville bara DUGA och leva upp till det jag trodde var kusinernas förväntningar på mig – Jans nya fru, denna främmande, lite originella människa, från det mörkaste av det småländska inlandet, som plötsligt uppenbarade sig efter 34 år av förutvarande hustru – kontinuitet hos kusinen Jan..! Men sånt händer också i de bästa familjer, för livet följer som alltid sin plan och sitt högsta syfte, hur konstigt det än kan se ut!
Det skulle visa sig att jag oroade mig i onödan och nog skulle kunnat släppa ner axlarna lång tidigare än jag sen verkligen gjorde efter några år… och med en större mognad. För ju tryggare jag blev i mitt nya liv desto säkrare blev jag och la då ner det värsta sociala “beställningsarbetet” och landade skönt i mig själv och den rätta Ann.
Och tänk att det blev riktigt bra och numera struntar jag i att lägga lock på mina uttryck och mitt naturliga sätt att vara, fast jag ibland ser ett och annat höjt välplockat ögonbryn och till och med, i sällsynta fall, en liiiite socio – kulturell – överlägsen min… när jag med min medfödda spontanitet då och då bryter konvenansen och går utanför den sen länge givna ramen. Men det tar jag inte illa upp av för jag vet att det inte är illa menat, utan kanske mer ett naturligt uttryck för den naturliga instinkten inför det främmande som man inte riktigt känner igen från de egna leden. För sånt kan skaka om också i de tryggaste kretsar innan det sätter sig och finner sin plats i människors acceptans.
Det är alltid trevlig stämning och många skratt när vi träffas och jag är glad och trivs med att att få se Jan och hans kusiner tillsammans och höra om deras gamla, fina sommarminnen och och jag är tacksam för varje sommar som vi kan träffas på nytt.
Men det går fortfarande ändå inte att bortse från att jag kommer från helt annan värld och har en annan bakgrund och historia, det kan man verkligen säga… Men jag har inga problem med samtal och diskussioner och jag känner mig inte längre det minsta underlägsen som jag dumt nog gjorde i början, för då var kulturkrocken uppenbar och jag var fortfarande lite tilltufsad av livet.
Det är övervägande positivt och lärorikt på flera plan att lära känna människor som man kanske inte till alla delar, och ibland inte alls faktiskt… kan känna igen eller spegla sig i. Men det visar sig nästan alltid att vi, trots många upplevda olikheter ändå har en gemensam botten i det stora allmänmänskliga fundament som så sympatiskt inte GÖR skillnad på oss människor…!
Min spontanitet och min närhet till känslor fick jag lite lägga band på när jag märkte att det inte var riktigt rumsrent, och att bjuda på sig själv och tala om sårbarhet och liknande, visade sig inte heller vara ett önskvärt middagsinslag. Antagligen för att dessa människor helt enkelt inte är vana vid att “blotta” sig på det sättet. Och roliga återgivningar ur verkliga livet, som jag alltid varit van från mitt “gamla” liv, var inte heller nåt som applåderades eller som man gärna bjöd på, det förstod jag snart och rättade mig en del…. efter det.
En sak blir tydlig och kan bli lite besvärlig i det här mötet mellan två världar och det är den situationskomik som uppstår när jag vid våra bjudningar är i hälsnings – fasen och då det är dags för en del kindpussar…haha!
De hör till saken att de här välmenande människorna är liksom födda in i den här sirligheten och är uppväxta med kindpussar och mycket artighet och en hel del sociala koder och det går i generationer. Jag respekterar verkligen det, men… för mig tenderar det här att ibland bli lite för stelt och onaturligt, och som ett förutsägbart skådespel med liiite… för mycket av det som sker “per automatik”.
