Vi har alla ett inre rum, en helig katedral, där inte vem som helst får komma in, men i förälskelsen -och kärlekens rus lånar vi ut nyckeln dit, och det händer att vi glömmer att ta tillbaka den när relationer upplöses

Relationer är sannerligen KRONAN i allt det MELLANMÄNSKLIGA och nog inte för inte… det svåraste, mest komplexa och utmanande som vi är satta att förvalta. Men en relation kan också, och särskilt i början, och om den HAR det mellanmänskligas alla bästa ingredienser, vara den ultimata upplevelsen av motsatsen. Och då så där… himlastormande härlig och bekymmersfri och känslan av den allra lättaste av lättheters EUFORI… Och då kan man kan gå fram som vore man oövervinnlig och som på fluffiga moln av ren och skär lycka!   

Ibland hamnar vi i relationer som verkligen tar oss med “hull och år” från första början och det kan bli ganska underbart på flera sätt. Och då får man också kalkylera med att temporärt och i bästa fall, i en mildare form…tappa lite av sitt förstånd hihi… som  då ofta kan beslagtas av alla superstarka känslor i det här hormonella högtrycket. För när är emotionerna tar befälet så finns det ibland  en uppenbar risk att omdömet spårar ur och då kan man, som vi  väl alla vet… göra alla de fel och missbedömningar som man annars aldrig skulle befatta sig med annars. 

Eftersom vi av naturen givet i ett förälskelserus blir väldigt inbjudande och öppna, så gäller det förstås i högsta grad det inre rum, den heliga katedral som står vår puls och hjärtevärme närmast. Vilket gör att det då känns helt naturligt att låna ut NYCKELN dit –  den enda vi har faktiskt… ( och tro mig… det finns ingen nyckelmakare i den här världen som kan återskapa den…) TILL den älskade människa som just tagit steget in i vårt liv och som vi ibland ganska förblindade…finner värdig att få tillträde till det allra heligaste i oss. 

Det här medför inga som helst problem så länge kärleken jobbar på ömsesidigt och MELLANMÄNSKLIGT. Det funkar… så länge den här urstarka elden mellan två människor brinner och får sitt optimum av syre. Men kärleken lämnar tyvärr ingen garanti för sitt varande och talar aldrig innan… om hur länge besöket varar… Och så händer då och då, att det där bandet mellan två älskande trots allt… brister, och det fundament på vilket alla ömsesidiga investeringar vilade,  brister- fallerar och går i stå… Och det är nästan alltid lika sorgligt och smärtsamt när det här är ett faktum,  för ett FARVÄL är alltid vad det än gäller, ett passerat stycke av liv som ALDRIG kommer tillbaka.  

Vad man förödande lätt kan glömma bort i  såna här dramatiska, affektstyrda relationsuppbrott är sig SJÄLV tycker jag… Och då kommer man också minst av allt ihåg att ta tillbaka den där UNIKA hjärterums -nyckeln som man så generöst lånade ut till mannen eller kvinnan nummer ETT… i sitt liv. Och det innebär att man ännu INTE är FRI och såret fortsätter då att blöda…Men då får man bara bestämma sig för att flytta upp sin tankeverksamhet från hjärtat upp till knoppen. Och rent rationellt och i en symboliskt mening, klippa ALLA eventuella övriga band och kasta all sentimentalitet och alla bitterljuva minnen över axeln, men inte utan tacksamhet! Och med högburet huvud sen BESTÄMT ta tillbaka nyckeln till den heliga katedralen och stänga dörren dit, tills det blir skäl att kanske öppna upp den igen! För det är bara ordentliga nedstängningar,  full klarsyn och ingen blödighet… som lindrar den hjärtesorgen. Och som ibland så dumt och självbedrägligt… låter nyckeln vara kvar hos den som inte äger den och det kan så lurigt.. hålla hoppet om en nystart vid liv!