Jag tycker att ju mer märkbar obalansen i världen och varandet nu blir, desto tydligare blir också den universella allomfattande kraft, den stora vänliga hand, som i stort som smått gör ALLT för att balansera upp och återställa de energier och grundförutsättningar som vi människor galet nog jobbat hårt för att förstöra…
Jag och maken går dagligen i en riktig mäktig storskog och där kan man se att vi här på ostkusten också haft en del stormar som ändrat på interiören i skogens stora salar. Och jag slås igen, av hur gränslöst vis naturen är. Som den ömmaste av mödrar och hur kärleksfullt som helst lägger hon sin varma hand över allt, från det riktigt stora, till det allra minsta. Och hennes fina smaragdgröna mossmössor finns i absolut alla storlekar och på varje liten stubbe. Det är för mig som den finaste av en förälders omsorger för att ett barn, en älskad avkomma inte ska frysa eller ta skada.
Och allt är för mig besjälat, och jag kan nästan höra andetagen, små snyftningar och ändå så mjuka hoppfulla skratt från skogens alla träd, stenar och väsen efter att hårda vindar tuktat och skakat om i deras trygga boningar. För det handlar i allra högsta grad om levande liv!
Men hårda stormar och oväder är som allt det andra en del av helheten, de har sin mening och vet vad jobb de har att uträtta och varför. Det blir förstås ofattbart tragiskt och till synes meningslöst när stora naturkatastrofer tar liv och allt vad människor har, med sig, och då är mål och mening långt borta.
Men det blir så uppenbart i naturen när man ser att merparten av de nedblåsta träden antingen är riktigt gamla och försvagade, eller yngre som genom skadeangrepp eller torka förlorat sin grogrund för ett fortsatt gott liv i samspel med sin omgivning.
Visst är det sorgligt att se dem där de ligger så tragiskt stupade och nackbrutna, förlorare i sin sista strid för liv och överlevnad. Men jag vill tro att de faktiskt vet och känner när det obevekligen är dags, precis som vi människor kan göra.
Och som sagt naturen vet vad den gör och varför, ser till helheten och jobbar osjälviskt här och nu och för framtiden. Och därför blir ofta stormens krafter den “nådastöt” som vänligt, men bestämt banar väg för nya träd och annan växtlighet, när deras tid och tjänstgöring är över. Och då vill jag tro att de alltid faller med ett träds fulla värdighet ner mot den moder jord som de en gång kom ifrån.
Ibland går ett oväders naturkrafter selektivt tillväga och sparar trädet, men låter några försvagade grenar lämna grenverket för att ge mer ljus och hälsa åt sig själv eller grannträd. Allt för att skapa bästa förutsättningar för fortsatt liv och tillväxt, och för att uprätthålla den BALANS som jag har förstått att allt levande eftersträvar och jobbar för.
Är så glad åt den tanken, den är så andligt logisk och fattbar och förklarar det mesta som reser frågetecken i våra liv. Och jag tänker att det här är en stor upptäckt att förhålla sig till, det där att allt levande står i förhållande till varandra, som i en sund symbios, och att all obalans rubbar det givande och tagande och den respekt som skapar det bästa, för alla…!
