Nu är jag själv där… vid den där smått surrealistiska hållplatsen där man växlar ner, omvärderar en del och med nöje betraktar livet och människor lite mer på avstånd

Jag har länge sett att det finns en del beteenden som vi oberoende av kön upprepar över tid och generationer och som blir ganska typiska för olika åldrar. Och som en stark klangbotten ligger förstås det faktum att vi är sociala varelser som är ganska bra på att anpassa oss efter förändringar och rådande omständigheter. Och tur är det tänker jag, för det kan på olika sätt bli till överlevnad för precis vem som helst av oss.

När jag märker det här hos mig själv då går jag igång…! för DÅ kan det bli intressant att resonera lite med sig själv och ställa lite småkluriga frågor till SJÄLVET, som förvisso brukar svara om det är på humör.

Och jag kan säga som bakgrund till det här att jag uppriktigt, rent spekulativt aldrig varit särskilt intresserad av vad grannarna har för sig eller av det som sker runt hörnet, bortom mitt egentliga ansvarsområde. Jag har liksom ingen begåvning för den formen av social kontroll, för jag har fullt upp med att i en mer positiv mening kontrollera mig själv faktiskt och ett hihi på det…!

Men det roliga är, att jag numera kommer på mig själv med att då och då bli stående i nåt fönster i förundran, mäkta imponerad och med typ tappad haka. Inför till exempel det att en granne beskär ett gammalt fint fruktträd, eller målar sitt hus. Eller över några stadiga kommungubbar som klipper kantgräset på vår bygata. För det verkar oftast gå så himla lätt, ser så betryggande vant och jordnära ut, och sånt gillar jag och skulle ibland vilja springa ut och ge dom en välförtjänt medalj!

Lika imponerad kan jag bli när en riktigt stor och maffig långtradare med sin coola chaufför nästan…INTE men ändå, med stor precision klarar av att ta sig fram på den smala vägen utanför vårt hus för att komma vidare fram till sitt mål på stora E 22: an. För tänk…att en sån trivial sak det kan, när man blir lite äldre och då gradvis transformeras till en mer ner -växlad ” “höst – i – livet – människa,” faktiskt bli ungefär lika spännande och på gränsen till fascinerande, som vilken annan reality – underhållning som helst.

Och jag tänker för min del, att det är nog så det kan bli när jobbrollen och en del andra identiteter är definitivt färdigspelade, och när allt det där andra som man förut tvunget MÅSTE göra, numera finner sig i att bli temporärt ogjort och omsprunget av nåt roligare. Men genom dom här, mer eller mindre oåterkalleliga rollförlusterna så tappar man ju också vissa trådar och en del anknytningar där man förr var “mitt i smeten” och då som alla andra, hade en del betydelse.

Och följden av det kan ju naturligtvis bli ett större avstånd till livet där ute, och framför allt kan det då uppstå nya – fler och större, mer eller mindre oönskade tomrum i tillvaron.

Men… det ska understrykas tycker jag, att alla tomrum och dom allra flesta faktiskt… inte är huggna i sten, utan om man bara vill, fullt möjliga att fylla. Eller också…. efter eget val, kan gå förbi och lämna bakom sig.

Jag har genomskådat det här och märker att jag tämligen motståndslöst, mer och mer lämnar ÅT livet utanför och scenerierna och människorna där runt knuten, uppdraget att oavlönat fylla ut dom här nya tomrummen i den vardag som seniorlivet visade sig ha med sig.