Det mänskliga språket är så rikt, dynamiskt och föränderligt och säger mycket om våra liv och värderingar, och en direkt spegelbild av samhällsklimatet

Dagens inlägg skapat och publicerat av mig, Ann Danell.

Genom alla tider har vårt språk genom sina ord och uttryck kommit och gått och ofta fått liv igen i ett återbruk. Och jag tror att jag aldrig kommer att sluta fascineras över det.

Språket är en direkt återspegling av vår samtid, vår kultur och våra värderingar, och inte minst så speglar det en för oss viktig kollektiv tillhörighet. Där vi kan känna igen oss, bli sedda och förstådda och får då ibland en varaktig hemhörighet och den betyder mycket.

Och MYCKET och FLEST – använda ord sprider sig som mycket annat lätt, breder ut sig och blir MEST populära. Vissa har en riktigt bra hållbarhet och lever länge, medan andra tycks ha sämre användar – kvalitet, står i skuggan och försvinner ibland nästan omärkligt fort.

Så har vi då de där orden och uttrycken som är riktigt gamla och som jag tycker, är så skönt jordnära, beprövade och nötta, och tydligt sprungna ur människors liv och många erfarenheter. De har verkligen något att säga oss oavsett hur ofta dom dyker upp igen, och får liksom bara mer substans för varje renässans tycker jag.

ÖDMJUKHET är för mig ett sånt ord som jag märker nu syns oftare i sociala medier, det tycker jag är väldigt positivt. Och antagligen har det en koppling till att de allra flesta av oss i en nu allt oroligare värld har kommit livets kärva villkor närmare, och med det också tacksamheten.

Och jag tänker att vi då verkligen har tagit oss igenom och klarat kursen, i det att bli mer “mjuka inför våra öden…” ( min egen fria tolkning) och nog förstått hur dumt och kontraproduktivt det är för det goda och alltings bästa med hårdhet och brist på just, ödmjukhet inför livet. För det vi rent existentiellt i nuet HAR och räknar med, det stannar inte kvar utan FAR så småningom bort i från oss. Precis som den där  ständiga vågrörelsen på det föränderliga havet!