Dagens inlägg som alltid till alla delar skrivet av mig, Ann Danell.
Av en anledning känner jag i denna stund, låt INGEN enda finnas till för vilken ingen kärlek, så orättvist tycks vara menad! För då blir det för sorgligt att titta ut över den här världen och tvivlet över den filosofiska rättvisan hemsöker mig.
Låt kärleken räcka till för alla! Och låt ingen behöva lämna världen utan att ha fått uppleva det undret i sitt hjärta, låt INGEN bli besviken som har förberett sig för det mötet. Det som de allra, allra flesta av oss ju får uppleva flera gånger i sitt liv.
Det finns förvisso flera sorters ensamheter. De flesta gör ont, skaver och är högst ofrivillig. Ibland är den tillfällig och nåderikt övergående. Men för en del människor tycks den ibland bli sorgligt livslång.
Och så det, som jag tror kan vara den svåraste av alla ensamheter. Den att inte kunna anknyta till omgivningen, att antagligen känna sig som en främling i den här världen, och kanske som om varje steg att ta, vore det allra första.
För de människorna kan nog att bara leva sig fram som att vara en ständig FRÄMLING i den här verkligheten. Och varje dag en kamp för att hitta rätt väg och någon form av mening. En obrytbar känsla av utanförskap och liksom färdas med en gåta som förblir olöst…! Och livet blir då förstås en ständig tyngd att att bära på.
Men för vissa tycks ingen kärlek alls att få. Och en ständigt svidande längtan efter det som kan leda in i uppgivenhet verkar sorgligt vara deras öde och arvedel i livet.
För de här människorna ber jag nu min bön till dig vars allomfattande hand jag vet kan ingripa.
Till dig kärlekens Gud ber jag nu:
Håll din stora, hjälpande hand över de ledsna och ensamma, de som inte blivit sedda och som ännu inte har fått känna kärleken i sitt bröst.
Ge upprättelse åt de som orätt blivit undanknuffade och förringade och aldrig riktigt lyssnade på. Ge dem huvudroller och låt ljus och ära belysa de människorna och låt dem bli sedda och bekräftade. Och till alla som förminskas av andra, rättvisans revansch och starka, fruktbärande nystarter!
Och ge åt alla hjärtlösa “förminskare” av andra, självinsikter, förståelse och utveckling för det goda. Låt de uppgivna och förkrossade, få livsglädjen tillbaka och torka tårarna åt den som själv inte längre orkar.
Ge tröst till de tröstlösa, och hopp till den som länge sen förlorat det. Och ge till dem ljuset i tillvaron tillbaka.
Och jag ber dig Gud, låt ingen enda människa eller djur, få finnas till som inte är älskad av någon, åtminstone en enda gång i sitt liv!
Ann Danell
