Heder och ära åt er som har fattat att åldrandet per automatik inte är en försvagande sjukdom och som är kloka nog att ta avstånd från åldersförakt, och visar den respekt och fördomsfrihet som ni själva vill mötas av när det blir aktuellt!

Dagens lite eldfängda inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.

Jag är själv fyllda 72 och dom allra flesta dagar kan jag relatera till den här åldern och är glad och tacksam för att leva och må relativt bra. Och ibland hamnar jag i en tidlös, härlig känsla då jag mår särskilt bra och känner mig som ung igen och njuter då av att revoltera mot det åldersfakta som kan kännas begränsande ibland. Och då vänder jag rent mentalt på siffrorna och identifierar med 27 – åringen i mig, för att jag VILL -FÅR  och KAN… känna alla genomlevda åldrar i mig och vill heja på dom och ge en kram av tacksamhet!

Även en, av nån anledning, lite mer svår och deppig dag känner jag att jag mår bättre av att försöka hålla kontakten med den tidlösa kraften och styrkan i mig. Och jag har inga större problem med dom naturliga förändringar i utseendet som ju hör till allt som lever och åldras, för så länge man känner igen sig i spegeln är det ju helt okej tänker jag…hihi. Och det är ju så, vill jag påstå, att vi har våra glansdagar när det gäller yttre och det är så fint uträknat att det huvudsakligen infinner sig när vi oftast ser mer ytligt på saker och ting och har börjat resan till en mer sund och stadig, bestående självbild och ett bra och mer rättvisande tryggt självförtroende.

Men med årens gång inser dom flesta att våra största och mer varaktiga tillgångar finns i våra inre rum och i vår personlighet och utvecklingspotential. Vilket förstås inte utesluter att man kan fortsätta putsa på sitt yttre och glädja sig åt det om man vill.

Men i min protest mot åldersföraktet som tycks ha stannat en del på ett pubertalt samhälleligt plan, tänker jag nu inte varken spara på vredens kraft, snåla med pedagogisk ironi eller avstå från en knäpp på näsan där det behövs, för ett gott syfte.

Heder och tack till er som med hjärta och inkännande behandlar äldre med samma respekt som dom yngre. Den grupp som ännu inte hunnit så långt på vägen fram i livet men som förstås en del av dom redan har nått viss mognad och klokhet!

Tyvärr, ser jag där ute i det allmänna vimlet oroväckande många som lever i den  villfarelsen att åldrandet i sig är som en sjukdom och att man som pensionär och åren – snäppen innan dess…nu allt tidigare per automatik blir dum i huvet och hopplöst förbrukad!

För nu är den tid när så många livsmogna med all rätt ser ljust på framtiden och både vloggar och bloggar och instagramar, tar för sig och unnar sig en fräck tatuering om dom får lust och njuter av livet som dom vill.

Åldrandet är i sig 100 % naturligt och för den som nådeligen får leva ofrånkomligt. Men heller INTE i sig ett sjukdomstillstånd eller för alla en självklar, absolut försvagning! Utan inte sällan den tid i livet då många av oss äntligen står med båda fötterna stadigt i KRAFTEN av alla dom åldrar som vi har levat oss igenom! Och då skaffat oss en massa insikter och kunskaper och blivit både klokare, mer flexibla och, inte minst… mindre lättpåverkade av dom oväsentligheter som tar dyrbar livstid från oss!

Det är förstås olika var kraften sitter men den kan överraska vill jag påstå, för vi är långt ifrån en homogen grupp, men fortfarande en grupp att räkna med! Och jag tror och känner att alla äldre väsentligen friska, och deras värde kommer att synliggöras och öka betydligt framöver i en ny tid och att vi kommer att behövas! Och kanske som rådgivare och vägledare utifrån dom erfarna medborgare och den tillgång vi faktiskt är! Amen på det säger jag!