Ett nytt inlägg skrivet och publicerat av mig , Ann Danell.
Apropå att många med mig, tycker att vi allmänt blivit mer lättkränkta. Ja… det kan man tycka så ofta som själva ordet dyker upp i så många möjliga och omöjliga sammanhang och överallt. Men jag tror för min del inte att vi är mer lättkränkta nu än förut, egentligen. Nog bara lika, och kanske mer… ledsna, osäkra, förbannade, besvikna, och frustrerade som vi nog alltid har varit. Men språket är en direkt avspegling av samhället och tidsandan, och ord som stärker oss och vår image har alltid varit populära och flitigt använda – och överanvända.
Men, där emot tror jag, betydligt mer rädda för att vara “SVAGA”… (försvagade…) i ordets mest negativa, association . Jag har märkt att själva ordet “KRÄNKNING” har slumrat i vardagsspråket under några decennier och traditionellt och mer adekvat varit direkt kopplat till det gamla, nu bortglömda, främmande ordet KRANK som är lika med att vara / just svag, bli, “sjuk illamående och opasslig.”
Och historiskt sett så tror jag att man då nog hamnade i det tillståndet rent mentalt, om man blev utsatt för ett VERKLIGT nedlåtande och elakt socialt stöveltramp av nån uppblåst makthavare som njöt av att göra det och då gärna i offentlighetens ljus för att kunna vrida upp förnedringseffekten maximalt. Och att det då in fakto… handlade om en kränkning som kunde få varaktiga konsekvenser för anseendet av en vilseledd omgivning.
Att “bli kränkt” har blivit ett av andra populäruttryck som jag tycker ibland både överanvänds och används fel och som det gått inflation i, men som bygger på en känsla och därför är svår att egentligen tycka nåt om. Men som ligger bra i tiden, för att det utstrålar en viss verbal pondus. För ordet har tyngd, kan lyfta någon och upplevs lite som en coolfaktor. Det har också en rent juridisk innebörd och kan kanske ge känslan av att någon har stor personlig integritet och definitivt inte är att bråka med, även om det inte varit avsikten.
Och att ha en bra beredskap för att kunna markera och, så att säga… visa upp sin “kränkt” – skylt anses nog lite tuffare och väcker en viss beundran i ett samhälle som vårt där man ogärna visar sig svag eller sårbar och definitivt inte vill vara en looser. Nej, då säger man nog hellre att man blivit “kränkt” när man egentligen kanske blivit uppgiven och rent förbannad, utifrån allt mellan att kanske ha fått en p – bot, eller blivit “omsprungen” i nåt sammanhang, till det att ha förlorat jobbet eller gått igenom en skilsmässa och är förtvivlad, utan att riktigt fatta ordets rätta valör.
