Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Ett av många fler positiva inslag i det sällsamma med att få vara till och stiga in i ännu en ny dag, det är för mig att få nöjet att mötas av små “stänk” av den klara, så typiska höstluften som jag tycker så mycket om! Välkommen till den säger jag!
Ett annat är några makalöst… goa nyinköpta bullar från Nelssons konditori i Mönsterås. Ett fantastiskt ställe att rekommendera för alla som inte befinner sig allt för långt ifrån, eller passerar trakten. För det här anrika stället som sen ett antal decennier är känt för en genuin bakningskonst och numera också har jättegoda luncher, är verkligen värt ett besök, för det kan göra vilken för dagen missmodig själ, glad och uppåt igen.
Och så glädjen… när fina, snälla dottern Johanna kommer från skogen och surprisar med hela sin cykelkorg FULL med härliga, knallgula fullmatade kantareller! Små raringar som snart går mot sitt slutliga öde rakt ner i min stekpannan för att sen fullända kvällsmaten!
Och så att dagligen få ha ha roligt och trevligt med två av mina tre snälla älskade barn – Johanna och Petter och hans/vår älskade hund Urax, det är räddningen för mig vissa dagar när hopplösheten slår till. Och så förstås “sen urminnes tider” mitt älskade dagliga skrivande!
Och just i dag, faktiskt inte minst… tillfredsställelsen av att ha lyckats mobilisera kraft och med som en “dåres envishet” tagit saken i egna händer och klippt mitt hår som nåderikt fortfarande är friskt och tjockt och som förut aldrig i min tidigare frisyr – historia har varit så långt…!. En klippning kanske med lite hjälp av ärvda anlag från min far som var en erkänt bra grundutbildad frisör, vilket för övrigt och sorgligt nog, är det enda positiva jag har att säga om honom.
Det här har förvisso hänt förut när mitt sociala kapital har sinat och hur svårt kan det va att göra det igen tänkte jag… Och känner mig nu banne mig nu både stolt och nöjd med den insatsen och är nu jag tycker, lagom långhårig.
Och så dagens lite mindre positiva… hämtat från avdelningen av det jag av ren känslomässig överlevnad dagligen försöker slå ifrån mig, men som så ofta finns där i mig som ett så sorgset mollackord i mitt hjärta som inte går att stänga av.
Sorgen över förut täta band och när en nära relation med syskon och föräldrar oförklarligt och oförståeligt dör bort och när förut så fina kontakter dör och tystnar. Och hur en närstående med stora delar samma biologi DNA och många likheter utan rimlig förklaring tar avstånd från sin kärnfamilj. Och då åren går och man känner sig maktlös och så förtvivlat ledsen, för han “fattas oss”!
Smärtan i hjärtat när älskade människor “dör” i från en fast alla parter fortfarande är i livet och det rent faktiskt ännu inte är försent. Allt… det som blir de sorgliga konsekvenser av det här, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig omfattningen av.
Ganska mycket har livet serverat mig av “utbildningsmaterial” med sånt som varit svårt och avancerat och det mesta har nog jag klarat, och förstått. Men det här var jag inte rustad för. Och jag tror inte att jag klarar den här kursen, kommer nog inte ta examen i förståelse av hur någon kan göra det här valet, det övergår mitt förstånd.
Och det hopp om försoning som jag nu hållit i min hand i hela 12 år, det har jag nu nästan uppgivet tappat det fulla greppet om. Och jag grips då och då av ångest över att jag kanske måste lämna livet utan att få uppleva en försoning.
