Dagens inlägg är till vissa delar självupplevt och skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Medan jag ägnar mig åt den aktuella huvudsysselsättningen som är att vattna mig själv med litervis av citronvatten i den grythetta som har varit en del dagar. Och samtidigt se till att maken lite mer hängivet, för sin del gör detsamma (för tuffa killar behöver tydligen inte så mycket vatten hihi…) så funderar jag som vanligt över saker.
Tänker på den numera ganska uttjatade bilden av den där livsryggsäcken som vi alla bär på och som jag minsann själv använder ibland. För det är svårt att inte tycka om den bilden för den är ju en sån på pricken -bra som symbol. För den visar så bra på det bagage som vi, vare sig vi vill det eller inte bär på, och är alla våra genomlevda erfarenheter och upplevelser under år och dagar, och det som i alla stycken är VI.
Innehållet är förstås olika tungt, ser olika ut, men en ryggsäck det har vi var och en, det är då säkert och alldeles rättvist. Lika säkert är det att ingen människa som vill uppnå självkännedom och i längden sitt välmående, kan ställa den från sig och gå vidare. Utan att först med öppna ögon ta en ordentlig titt på innehållet och sen förstås FÖRHÅLLA sig till det.
Vi vill alla på någon nivå bli sedda, bekräftade och älskade men är inte alltid så förnuftiga i det strävandet. Och jag ser ibland att vi i nära relationer bär VARANDRAS livsbagage och ryggsäck och med ett fastare och mer omfattande grepp än själva innehavaren av den, som då kan vara maken eller makan. Och att en del till och med… liksom byter ryggsäck med varandra för att avlasta och hjälpa varandra.
Men… det avlastningsjobbet funkar naturligtvis inte och kan i längden för “hjälp -bäraren” faktiskt närma sig en form av självskadebeteende! För var och en måste själv städa SITT bagageutrymme där allt det genomlevda – minnen, spår och avtryck är dokumenterade. Och det här är som ett heligt rum och tjänar människan på ett så vackert sätt tycker jag.
Och det finns där fast man av olika anledningar inte alltid vill se det. Och blir det då inte rensat och genomlyst så väller det tveklöst över och då…garanterat över en själv och ingen annanstans, det ska man ha klart för sig om man tror något annat!
Vissa av oss bär och bär och blir sorgligt nog vana vid tyngden, ser inte längre skavsåren och tycks ha svårt att hitta öppningen – eller vill kanske inte hitta den. En del gör föredömligt regelbundna ryggsäckstömningar och går då ofta både lättade – och lättare genom livet. En och annan är rädd för att visa upp sitt “skräp” och sina felsteg, värjer sig för sin historia och låtsas som om det inte finns något att ta fram och titta på.
Vilket ju är en förträngning och ett sorgligt självbedrägeri som man kan förstå och som att man inte levat alls. Ja, det här kan se olika ut, men själv tycker jag att man ska lyfta ut alla sina gamla, mindre angenäma ryggsäckstroll i fullt ljus och utan att vara sentimental sticka hål på dem ordentligt. Samtidigt som man kan passa på att titta på det som är lätt att fortsätta bära, allt det som varit bra och roligt och till och med lyckligt. Och låta det få fortsatt hemhörighet i själ och hjärta och glädja sig åt det!
Visa färre
