Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Det finns tyvärr alltid, av oss människor producerat oönskat material till miljöförstörande vardagsdramatik lite över allt i samhället. Och på våra arbetsplatser där har det alltid funnits såna illvilliga producenter som inte tycks ha några problem med att göra livet surt för sina medarbetare och medmänniskor.
Och apropå det, så ringde nyligen en bekant till mig och var ledsen över en “bråkstake” eller en “bråkstaka”… vilket låter jag vara osagt, som alltid skapar dålig stämning på en arbetsplats. Det där fenomenet kan man tyvärr känna igen och jag blir varje gång lika ledsen och arg över att vissa människor tycks gör det dåliga valet att typ… viga sina liv åt att vara proffs – troublemakers och – räkna – med – bråk – personer.
Det är ju bara sååå elakt och osympatisk, fullständigt o – charmigt, och föga imponerande och den absoluta motsatsen till varje form av fredsarbete människor emellan! Och varför denna negativitet, varför så bittra och desillusionerade… och ofta så lättprovocerade, ilskna och lättkränkta?
Antagligen summan av livets erfarenheter tänker jag, var av de flesta av dom sannolikt inte varit bearbetade och djupt där inne då stinker som fulla tunnor av förbittringar som samlats som osorterat skräp. Och jag tror, om man ska gå lite mer på djupet för att kunna nå en viss förståelse, att många “bråkstakar” är av livet skadade och sårade, sällan tillräckligt omplåstrade och med mycket instängd, förbisedd gråt bakom sina ögonlock. Och då tror jag att det för vissa människor är närmast att söka sin skyddande rustning i att bli förhärdad, kall och avstängd.
Och nog därför också med ofta blockerade infarter för både vanlig vänlighet och kärlekens läkedom och kan då bli kategoriskt skeptiska till vänliga inbjudningar i en gemenskap för att de antagligen inte längre kan bo in sig i ett sånt sammanhang. Eftersom man inte vet hur man ska vara när man INTE är sur och ovänlig och helst tycks stärka sig med att angripa andra en och en och i mindre sällskap. Och för att både munnens språk och kroppsspråket är så igenkännbart förbittrat, sarkastiskt och hårt och som bortglömt… alla de mjuka tonerna och uttrycken.
Det här är vid närmare eftertanke rent tragiskt och jag tycker uppriktigt synd om de här bråkmakarna, men blir så arg över hur illa de gör andra människor! Och för att de håller så oförståndigt hårt i sitt till kämpade pansar – sin rustning! För då förblir de oftast oförändrade och ibland omöjliga att rädda- och kunna rädda andra ifrån,
Det är som om de har starkt nedsatt syn inför det som är bra, positivt och gott. Väntar sig bara jämmer och elände, “krig” och attack och är som förinställda på det. Och föregår då med ett missnöje förlängt till intriger och bråk, kanske av rädsla för att själva bli offer för attack, det tror jag faktiskt… För rädda människor är de som ofta knyter näven och startar krig, medan en trygg människa hellre öppnar sin hand och manar till fred och försoning.
Och jag tänker utanför ramen, att det i den bästa av världar, på varje arbetsplats där det ju finns brandvarnare och annan skyddsutrustning… också skulle finnas skyddet av några väl motiverade representanter för som en fredsbevarande styrka utan all “vapenföring”.
Genom, naturbegåvade människor och väldigt gärna DJUR ( gärna hund eller katt) med garanterad ständig närvaro, som med vänlighet, glädje och positiva energier tar fram det bästa i människan! Och med det bilda en bra moteld som punkterar och avväpnar alla negativa, konstant missnöjda, stridslystna konfliktsökare…! DET tror jag vore en betydande friskvårdsinsats på alla arbetsplatser!
