Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig densamma, Ann Danell.
Hur, fria och äkta och autentiska vi människor än är, och har för avsikt att vara, så är ändå det mesta mellan oss av nån märklig anledning mycket av ett rollspel, det upplever jag ofta. Och i det färgrika spelet gör vi antagligen var och en, i någon mening vår egen tolkning av om hur våra karaktärsdrag och egenskaper möjligen… kan tillföra tillvarons stora drama något av värde.
Och det är verkligen ingen enkel bedömning! För jag kan bland tycka och ännu mer känna… att rollen som SIG SJÄLV ofta är den svåraste att spela och den som suger mest energi. För då och då är det som man har tappat sitt manus och famlar omkring som i blindo, och som Ferlin säger i dikten “Barfotabarn”:
“Jag har tappat mitt ord och min papperslapp i livet och sitter där på handlarna trapp och gråter så övergivet”.
Ju fler intressanta biografier jag läser om konstnärliga, kreativa och känsliga människors liv ju mer igenkänning får jag. Och desto mer stärks min teori om att de ofta på grund av sin sårbarhet, som ju är en säker källa till inspiration, och den man då blottar för sin omvärld, väljer att i viss mån leva sina liv parallellt GENOM sina böcker, målningar eller sin musik och kanske lite som i en nödvändigt, skyddad verklighet. Just för att alla kontakter och stora exponeringar av liv och vardag helt enkelt blir för mycket och ibland rent omöjligt för en känslig själ.
Jag älskar livet och människorna med en passion och ett intresse som debuterade redan i barndomen, men kan och kanske just därför, känna att det ibland blir FÖR mycket för mig, och för mycket känslor som jag känner in och ofta läser av under en dag med flera möten med människor, hur trevligt det än har varit. Men i sällskap med djur, och särskilt hundar är det annorlunda för mig, för då uppstår väldigt sällan den överbelastningen, för där känns det ofta som mer lättsmälta och naturliga energier som jag i det stora hela känner mig mer hemma med.
Och ju äldre jag blir, desto mer känner jag igen det här dilemmat i andra och förstår de här människorna som i sin roll och identitet som t.ex skådespelare och kreativa konstnärer bärs och närs av skapande och kreativitet. Men ibland just… famlar som i blindo och blir mer obekväma där ute i den offentliga rollen avskalade ruset av sitt skapande.
Och som man DÅ tappar sitt manus och sitt sammanhang för man helt enkelt har tagit ut lite för mycket på sitt sociala konto och bränt den mesta energin, och då behöver ladda om och fylla på innan man tar steget in i spelet igen. För jag vill kunna fortsätta vara med i tillvarons stora föreställning och varje ny nåderik dag tillsammans med alla mina medspelare, kunna skapa ett nytt stycke av färgrikt liv i varandets stora drama.
